Ronny Ambjörnsson: Ellen Key. En europeisk intellektuell

Ellen Key - sin tids Pippi Långstrump!? Det är Ronny Ambjörnsson som framkastar den tanken, visserligen utan att göra någon större affär av den, men för mig blir den en sorts raster under läsningen av hans stora idéhistoriska biografi "Ellen Key. En europeisk intellektuell".

Med Pippi har Key den anarkistiska sidan gemensam. Hon stod på barnets sida gentemot all slags överhet, hon provocerade (en "ungdomens förledare") med sin syn på erotik och sexualitet och sin religionskritik. Drevet gick även på den tiden och insändarskribenterna stormade.

Som intellektuell kvinna förlöjligades hon (kallades "Hanna Paj" av Strindberg), men - visar Ambjörnsson på ett övertygande sätt - hon var en tänkare i sin egen rätt och en komplex människa som undandrar sig entydiga etiketter.

"Vem känner i dag till Ellen Key?" Första meningen i hans förord kan förefalla östgötar smått provocerande. Många av oss har ju till exempel besökt Strand, Keys sista hem, djärvt beläget på Ombergsbranten alldeles vid Vättern.

Med en barndom i Västervik har jag själv så att säga varit postumt bekant med henne, eftersom jag vid kyrkogårdsbesök alltid visades på hennes grav bara ett par kvarter från min mammas grav.

Och nog är vi många som åtminstone till titeln känner till hennes skrifter "Barnets århundrade" och "Skönhet för alla". Men så är det ju det där med särartsfeminismen ?

Även Ambjörnsson har sett kritiskt på den och annat hos Key, men som forskare låter han inte dagens tänkande skymma tidsbakgrunden. Ellen Key fångade upp och vidareutvecklade förra sekelskiftets idéer till en vision om ett annat och bättre samhälle - ett folkhem.

I sina resonemang om väsensskillnaden mellan man och kvinna betonade Key val och vilja men insåg inte att särartstanken ovillkorligen innebär över- och underordning.

Hennes artiklar och essäer utgörs ofta av bearbetade föredrag och är präglade av en retorik som skorrar illa i nutida öron. Som Ambjörnsson skriver var hon "överdriven till hela sin mentalitet".

Med sin stora beläsenhet hade hon dock i många frågor teoretisk grund för sina argument, bland annat från filosofer och författare som Montaigne, Rousseau, Goethe, Spinoza, Nietzsche och Spencer. Skönlitteratur betydde också mycket.

"Key var en av de sista personerna i svensk kulturhistoria för vilken hela den europeiska idétraditionen stod levande", kan Ambjörnsson sammanfatta.

Ambjörnsson har ägnat större delen av sitt vuxna liv åt Ellen Key. Sedan han skrev sin avhandling om hennes feminism 1974 har han inte kunnat släppa henne.

Via antecknings- och tankeböcker, listor över lästa böcker, dagböcker och brev följer han Ellen Keys bildningsgång och påverkanslinjer för att sedan renodla fyra stora teman i hennes idévärld: pedagogik och bildning (läsning för Björklund!), estetik, livsåskådning och religion, kvinnans ställning och mäns och kvinnors samlevnadsformer.

Ronny Ambjörnsson måste ha haft vissa svårigheter med dispositionen av ett överrikt stoff, men framställningen är inte bara väl underbyggd, utan anspråk på att teckna en "sann" bild, utan också överraskande lättillgänglig - nära 550 sidors läsning, hela tiden intressant, lärorik.

Även det biografiska fogar in sig i helheten: Ellen Keys tankevärld och visioner. Allt behöver man inte gilla, men man får möta "en europeisk intellektuell" som på många sätt imponerar. Och för såväl författaren som läsaren öppnas här en väg till förståelse av "samtiden kring 1900 - som bestämt mycket av vad som händer idag".