Den som säger att det inte lönar sig att vara snäll har inte varit på en Johan Glans-föreställning. Precis som på större delen av turnén är det på fredagkvällen fullständigt slutsålt intill sista extrainsatta stol i Crusellhallen.
Den skånske veteranen sticker ut i den svenska stå-upp-myllan just med sin mjuka och närmast självförintade framtoning, där trenden på senare år har varit att lägst och längst över gränsen vinner. Och visst är det sympatiskt och småroligt när han traditionsenligt driver med sin avsaknad av pigment, sina 500 likadana kortärmade skjortor och sin ovana att skrika väldigt ljust vid överraskning, men hur mycket jag än vill försvara grundinställningen inser jag efter en stund att jag sitter och längtar efter lite svärta och ilska. Dessutom kör han med en del enkla poänger och övertydliga upplägg, kanske som en följd av att han gjort showen i andra länder där språkbarriären sätter stopp för de små nyanserna.
Annars är jag ju klockrent i målgruppen. Trädgårdsarbetande småbarnsfar uppvuxen med 80-talets symaskinskörkort, skolkatalogsångest och hycklande konfirmationsläsning. Men det är ändå glest mellan asgarven (mina alltså, delar av publiken kiknar).
Lite mer spänning blir det när Glans ger sig på vapenexport, mitt i Gripens hjärta, och jämför Sverige med präktiga killen i klassen. Han som är skenhelig och förnumstig i klassrummet, men säljer kaststjärnor på rasterna.
Och så, när vi närmar oss slutet, händer det. Johan Glans ger sig på det farligt slitna ämnet småbarnsföräldraskap och där, när man verkligen tror att det ska bli ofarligt puttinuttigt lägger han plötsligt i den elakhetsväxel jag har saknat. En lång igenkänningsutläggning om barnkalas, tuggummin och att dela badkar med en tvååring där kontentan helt enkelt är att barn är det äckligaste som finns. Och det är mycket, mycket roligt.
Jag skulle önska att jag var en bättre människa än så, men hade jag fått en ren 90-minutersshow där Glans hånade småbarn och snackade bajs i badet hade jag delat ut genibetyg.