Likväl var Franco tveklöst den mest framgångsrike. En ohotad enväldig despot i närmare fyrtio år, från spanska inbördeskriget till sin naturliga död 1975. Kort sagt lyckades Franco bli diktator på livstid, vilket är titeln på Roger Älmeberg fyrahundrasidiga biografin "Franco - diktator på livstid" (Norstedts), faktiskt den första i sitt slag på svenska.
Medan spanska inbördeskriget 1936-1939 har utforskats i alla tänkbara vinklar och vrår, har det på svenska skrivits påfallande lite om vad som gjorde att just general Franco kunde tåga in Madrid våren 1939 som krigets segrare och sedan behålla makten livet ut.
Roger Älmeberg menar att svaret finns - i Nordafrika.
Där Franco under kolonialkrigen på 1910- och 1920-talen lade grunden för sin enormt framgångsrika tid som effektivt brutal officer. Mest illustrativ är en händelse när en av Francos uttröttade legionärer först vägrar äta den usla maten och sedan kastar den i ansiktet på en officer. Befälhavaren, Franco, beordrar fram en pluton. Som alltså avlivar en matvägrare!
Franco mördar dessutom i direkt strid mot högre order. Disciplin var för Franco så fundamentalt livsviktigt att endast en person kunde tillåtas disciplinbrott.
Samtidigt påpekar Älmeberg att Francos disciplinmani faktiskt tillämpades i båda riktningar, en invention i den spanska armétraditionen som alltid odlat pennalism. Franco tvekade inte att bestraffa officerare som begick övergrepp på underlydande.
Sådant gör "Franco - diktator på livstid" till en intressant, delvis mycket tankeväckande läsning. Dessvärre är boken påfrestande överdetaljerad och närsynt.
Älmeberg redovisar ett myller av namn och precisa uppgifter, men håller sällan läsaren i handen. Jag saknar ofta övergripande förklaringar och ett vidare perspektiv. Det redan mycket komplicerade skeendet under 1930-talet och inbördeskriget blir i boken närmast obegripligt. Författaren tycks själv ha gått vilse i det informativa överflödet.
Gåtan Franco kvarstår dessutom. Låt vara att han i hela sitt liv var unikt hemlighetsfull.
Som Francos präst under närmare fyrtio år uttryckte det efter diktatorns död. Kanske var Franco "kall som en del har sagt, men han visade det inte. Faktum är att han inte visade någonting."