"Rock of ages" är en musikal som bygger på glammiga rock-anthems från band som Foreigner, REO Speedwagon och Poison.
Idén att bygga en musikal på dessa åttiotalshits, som jag nästan lyckats förtränga, är inte så dum. Det måste jag erkänna. Smittande, pompös men enkel powermusik är väl precis vad en musikal behöver. Tillsammans med hyfsad Hollywood-budget borde det vara mumma för smittande "spelglädje".
Dessvärre misslyckas "Rock of ages" redan från första bildrutan när vi möter en av huvudrollsinnehavarna, den plastiga Julianne Hough. Hon och hennes motspelare, Diego Boneta, är väl fina att se på och de kan sjunga bra, men de kan inte agera. De spelar omedvetet över och beter sig som om de var barn som leker stjärnor framför en spegel. Allt, förutom sången, klingar falskt. Samtidigt förhindrar deras själlösa duktighet en lyckad kultfilmskänsla.
Regissören Adam Shankman, som ändå gjort lyckade "Hairspray", verkar inte heller förstå vad för film han ska göra. Han har ingen koll på när det krävs ironisk distans eller när det passar att ta det triviala materialet på blodigaste allvar (om han vetat så hade Houghs karaktär spelats av någon som Emma Stone, en begåvad komiker).
"Rock of ages" misslyckas trots att ingen egentligen kräver en gripande ramberättelse (även om den här historien om ung lantflicka som drömmer om att lyckas i storstan är ganska sliten) utan bara smittande sångnummer. Snygga sångnummer. Roliga sångnummer. De enda som faktiskt lyckas är Tom Cruise och Malin Åkerman. I en obetalbar kärleksscen förenar de respekt med respektlöshet när de - medvetet - slaktar Foreigners tryckarklassiker "I wanna know what love is". Annars är det mesta en förvirrad rocklek utan vare sig bett, humor eller rockkänsla.