Hon är ingen konstnär som låter sig pressas in i något fack, och jag kan föreställa mig professorerna på konsthögskolan slita sina testar inför hennes alster då det begav sig.
Bara detta att ta populära seriefigurer som motiv i måleriet tyder på en egensinnighet som funkar mer distanserande än engagerande. Eller? Här får vi nog leka med tanken att konstnären funnit "Lisa" som sitt alter ego och "Tant Fritzie" som den avståndstagande betraktaren. Irina Gebuhr är född i Göteborg men väl rotad i Stockholm, där hon också fått sin utbildning. I den här utställningen visas prov på sällsam mångsidighet. "Lisa" är en frekvent figur i flera oljor, inte sällan tillsammans med blomflora, men i en avdelning utgörs motiven av idel blommor på svart spetsyta.
Karakteristiskt är uppdelningen i bildsekvenser, som kan kännas störande, som i exempelvis den stora målningen "Obäddat"
Under vandringen söker jag hela tiden efter en underliggande avsikt, en djupdimension.
Till sist tvingas jag formulera upplevelsen alldeles själv, med utgångspunkt i "Lilla sjöjungfrun", som faktiskt har sin egen historia men den tål att tänjas. Den småprickiga fondytan ger ett närmast kinetiskt intryck som för tanken till Yves Klein. "Lisa" är centralgestalten; med en sax i handen står hon där med en hög avklippta handskar på ena sidan och en flicka med ballong i form av sjöjungfru på andra sidan.
Ett veritabelt drama utspelar sig inför mina blickar. Avsikten med saxen, är den att klippa av bandet, navelsträngen, och därmed ge najaden friheten att flyga? Eller har den bara använts att ha sönder handskarna med?
Trots banaliteten i bilderna finns här suggestiva undertoner, som magiska besvärjelser och personliga symboler, privata metaforer men möjliga att tolka efter vars och ens referenser. Det är spännande och roande - men också oroande.
Ewe Olsson