Riikka Pulkkinen introduceras på svenska med sin andra bok, "Sanningen". Hon har gjort succé i hemlandet och det tycker jag nog att hon förtjänar, för det här är en riktig romanförfattare med ett eget, bildrikt språk. Människor hör ett leende, känner en röst, låter tystnaden drypa längs väggarna. Särskilt i början av läsningen vill jag stryka under flera passager, för att de är vackra och framför allt kloka.
Det handlar om en familj med tre generationer, där mormor Elsa, nationellt känd forskare och psykolog, är döende. Maken Martti är lika känd som målare. Han gillar inte traditionell, föreställande konst, och låter sin Schjerfbeck stå bortglömd i ett hörn. Men en gång har han ändå målat av dotterdottern Anna. Anna och morfar har en speciell relation. Deras favoritsysselsättning är att åka spårvagn och fantisera ihop levnadsöden till okända människor de ser.
Så finns där den kompetenta, hårt arbetande dottern/mamman Eleonoora som är läkare, och så Annas syster Maria, nästan osynlig i boken.
Det är så skönt att läsa om en familj där de är kärleksfulla mot varandra och vill varandra väl. Där de försöker hjälpa varandra över livets hårda pucklar, försöker förstå. Jag kan bli så trött på alla dessa dysfunktionella familjer som litteraturen är full av, och nej, jag håller inte med Tjechov om att alla lyckliga familjer är lyckliga på samma vis, det måste vara ett av de dummaste citaten någonsin. Inte för att den här familjen är sådär stormande lycklig heller, men de försöker ändå klara av livet -- och döden.
De här människorna hade räckt gott för mig, jag önskar att Riikka Pulkkinen hade hållit sig till dem. Men istället stoppar hon in (klichévarning!) en otrohetsaffär mellan Martti och barnflickan Eeva, en affär som varade i tre år på sextiotalet och som av någon för mig obegriplig anledning kastar skuggor över nutiden. Anna blir besatt av den. Och boken börjar handla alldeles för mycket om denna Eeva, som jag inte alls är intresserad av.
Istället hade jag velat veta varför Elsa reste så mycket och vad hon tänker om sitt döende, hur Martti tänker sig fortsättningen på livet och konsten, varför Anna är så ledsen och vad hennes depression bottnade i. Och hur Eleonoora ska klara sig: "Jag vet inte om jag kan finnas utan mamma."