Den egensinnige regissören Gregg Arakis apokalytiska tonårsfilmer tillhör mina personliga favoriter. Styrkan sitter i hans respektlösa undergroundstil som gör satir av sex, tonårsångest och sociala konstruktioner. Arakis nya film är allvarligare, mera klassisk och rakt på sak plågsam, och än mer imponerande. "Mysterious skin" är Arakis "Boys dont cry".
Historien i "Mysterious skin" behandlar pedofili och hur det påverkar två väldigt olika pojkar. Brian är den skötsamma pojken som förträngt allt och tror att han bortrövats av utomjordingar. Neil är den tuffa homosexuella killen som säljer sin kropp för pengar. Båda två gestaltade av imponerande unga skådespelare.
Fast den verkliga showen tillhör Gregg Araki. Hans avskalade regi är omtumlande välavvägd. Sättet som han visar de sexuella övergreppen har orsakat debatt, men jag faller för hans sätt att visa allt, utan åthävor. Scenerna är vare sig förhärligande eller fördömande utan Araki lyckas hitta ett uttryck som lugnt befäster att det är så här det är i Neil och Brians värld.
Araki förstärker närvarokänslan genom att utelämna musiken i många av de viktigaste scenerna. Här tvingas inga känslor på publiken. Samtidigt är den musikintresserade Arakis känsla som vanligt perfekt när han väl plockar fram musiken. Här återuppväcker han shoegaze-hjältar som "Slowdive" och "Ride". Sakta men säkert bidrar det till att filmen gnager sig in i hjärtat.
Det välkomponerade resultatet exploderar under eftertexterna. Då känns det verkligen hur djupt berörd jag är och först då kommer den riktiga tårfloden och man vill krama alla Brian och Neils här i världen. Mäktigt.
Per Ericsson
ny film
CCCC