Det moderna relationsdramat har sin utgångspunkt hos Ibsen och Strindberg. Deras texter från förra sekelskiftet lyfte fram de borgerliga familjeidealens förljugenhet och skärskådade moralens bräckliga grunder.
Äktenskapet som ett fängelse är metaforen i Dödsdansen. Inte symbolistiskt beslöjat utan krasst och expressionistiskt utslängt. Det är ett kargt och skoningslöst kammarspel. Som i ett krig finns inga vinnare, bara förlorare.
Tolkningen tar fasta på den svartvita polariteten och renodlingen i dramat. Man har förkortat och stiliserat på ett stilkänsligt sätt. Scenografin är kongenialt enkel och skissartad; Grovt klumpig och raffinerat pricksäker på samma gång.
Men ett förkortat tidsförlopp gör samtidigt den psykologiska utvecklingen mindre trovärdig. Det som sker, sker lite för snabbt helt enkelt och det blir tvära kast i en del övergångar. Detta framhäver spelets yttre gestik och det groteska och koleriska.
Skådespelarna är hängivna i sina gestaltningar. De tar ut svängarna ordentligt i enlighet med den ytans grotesk som regin driver. Det är effektfullt och skickligt spelat.
Att förena detta drama med en nyskriven pjäs, som tagit sin utgångspunkt i Dödsdansen, är ett djärvt och intressant grepp. Med Vi har det bra har Camilla Blomquist formulerat en liknande äktenskapets instängdhet. Men miljön här är självklart samtidens längtan till idyllen som ofta blir en traumatisk verklighetsflykt: Resan till det exotiska landets stränder där man ska kunna starta om renad av havsvågorna.
Från Dödsdansens svarta humor går vi här till en lättare, parodisk ton. Här kan vi känna igen oss i parets svårighet att hitta en jämvikt och en uppriktighet som inte är affekterad. Vi kan skratta, men det är också ett avslöjande skratt åt vår egen oförmåga eller överdrivna prestige.
Tolkningen är tonsäker och övertygande. Imponerande att kunna framföra allt detta under samma kväll.