”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död” (Nils Ferlin).
När vi ställs inför det oförståliga och outhärdliga, att någon som stått oss nära är död så är sorgen den känsla, det redskap, vi har till hands. Av alla våra känslor är sorgen den emotion som har den mest komplicerade uppgiften att utföra. Vi ska skilja ut oss från någon som inte längre finns och det i en tillvaro där allt fortsätter som vanligt. Det är på snudd till obegripligt.
En sommardag ringer en granne Rebecka Nordström Graf och ber henne komma hem så fort som möjligt. Hennes man Daniel ligger död på soffan. Ett förstorat hjärta hade slutat slå. ”Min man dog tusen gånger” är berättelsen om sorgen. En skildring som går baklänges med början då ett och ett halvt år gått efter dödsfallet, för att månad för månad söka sig tillbaka till ögonblicket med den döde Daniel i soffan. ”Livet och döden. Det är inget jag kan göra något åt”, reflekterar Rebecka Nordström Graf. Hon berättar poetiskt och närgånget hur sorgen både hjälper och försvårar den insikten. Ibland leder den till ett desperat undvikande av känslan, men ofta till ett modigt undersökande av en värld utan Daniel. Sorgen gör också något med omgivningen. Rebecka Nordström Graf berättar om närståendes och okända människors kommentarer då de förstår hennes situation; klumpigt, patetiskt, empatiskt och stöttande. Men hon avstår från att moralisera över andras reaktioner. I stället betonar hon hur lika vi är varandra i sorgen.
Många böcker har jag läst om sorg och förlust. De går inte att jämföra med varandra för alla bär på sin berättelse. Men sällan har jag blivit så berörd som av denna bok. Baklängesperspektivet skapar en ny horisont; hur sorgen förändras och livet tränger sig på med sin obönhörliga närvaro. ”Min man dog tusen gånger” är också en finstämd berättelse om en familj som söker leva vidare trots de slitningar som uppstår då en älskad medlem i den har dött. Stjärnorna kvittar det lika, men sorgen gör skillnad.