Det första vi får se är hennes skor – svarta, coola basketskor med lila snören. Klasskamraterna har sedesamt flickiga tofflor. Wadjda är elva år och till brädden fylld av drömmar, åsikter, nyfikenhet, charm och ren energi. I det ultrakonservativa Saudiarabien gör det henne till den värsta sortens problembarn.
Saudiarabien hamnar på femte plats på listan över världens mest ojämställda länder. Saudiska kvinnor måste ha en manlig förmyndare, får inte rösta eller köra bil, och måste skyla ansiktet om de rör sig utanför hemmet. Men det är också ett samhälle i förändring – i vår tar kvinnor för första gången plats i den rådgivande församlingen i denna absoluta monarki.
Än så länge måste dock Wadjda och hennes mamma leva ett inomhusliv med jeans, popmusik och dataspel, och ett utomhusliv i mörkaste medeltid. Deras liv präglas av rädsla för att pappan ska ta sig en ny fru, eftersom Wadjdas mamma misslyckats med att föda honom en son.
En dag på väg hem från skolan ser Wadjda en glänsande grön cykel i en butik. Hon blir besatt av att tanken på att susa fram på den, att köra ikapp med kompisen Abdullah. Men mamma säger blankt nej: "Här cyklar inte flickor. Du kommer inte att kunna få barn om du cyklar".
Det avskräcker inte Wadja, som blir alltmer förslagen i sina försök att själv få fram pengar till cykeln. Trots ett ljumt intresse för Koranstudier ställer hon upp i skolans recitationstävling där priset är en stor summa pengar.
"Den gröna cykeln" är något så märkligt som en feelgoodfilm som gör mig fullständigt rasande. Det blixtrar framför ögonen när skolflickor tvingas lämna skolgården mitt under rasten för att två takläggare en halvkilometer bort inte ska kunna betrakta dem; när de blir tillsagda att inte skratta och prata högt eftersom det kan finnas män utanför skolans murar ("en kvinnas röst är tabu").
Samtidigt utstrålar Waad Mohammed som Wadjda en sådan styrka att omgivningen bleknar. Hon är egentligen ingen rebell, hennes uppror är ingen ilsken uppgörelse – hon följer bara en instinkt att ta lite mer plats i världen än vad som tilldelats henne. Hon sätter själv fast en skrynklig lapp med sitt namn på pappans släktträdstavla, där bara männen får stå med – hon vill räknas. Det är oerhört inspirerande. (TT Spektra)