Glöm tredimensionella datoranimeringar och fräcka specialeffekter. Nu går vi back to basics och tittar på klassiska lilla spöket Laban en stund. Mamma har fått hicka och får stå på händerna, äta prickigkorvmacka och spela trumpet samtidigt för att det ska gå över. Pappa blir sjuk och kan inte spöka med sina tunga kedjor på slottet. Laban tältar med kompisen Lillprins Bus i skogen och blir jätterädd för att det ska finnas ett läskigt monster i skogen. Lillasyster Labolina visar sig modig och låter inga väsen skrämma brorsan.
Precis som i första filmen som kom för ett år sedan är spökvardagen framställd med enkla illustrationer och en enda berättarröst.
Inga snabba klipp. Inga övertydliga moralkakor, och inga ängsliga grepp för att behålla tittarens intresse. Det fina är att det funkar alldeles utmärkt ändå. För det räcker med sex rara berättelser om ett litet spöke som inte är särskilt äventyrlig eller hjältemodig. Som bara gillar att kasta frisbee med syrran, tycker att det är otäckt med konstiga ljud i skogen eller potentiella monster utanför fönstret. Han är som barn är mest med andra ord. (TT Spektra)