Rappt och kul om Linné

Att Linköpings Studentspex skördat lagrar i Spex-SM förpliktar förstås. Våra förväntningar är numera högt ställda på varje detalj av förberedelsearbetet och årets föreställning är ännu ett glädjande bevis på stor kompetens och kunnande i denna udda genre. Synopsis är egentligen ganska tunt, men manus, skådespelare och orkester förmedlar en sprudlande espri som är bland det roligaste och lekfullaste jag sett ensemblen prestera.

Carl von Linné reser med sin adept Daniel Solander, kokerskan Kajsa Warg, psykoterapeuten Matilda Waltzer, uppfinnaren James Watt och upptäcktsresanden James Cook på en båtfärd som för dem till Australien.

Scenografi och ljus är som vanligt utmärkt och fyndigt, koreografin anpassad efter skådespelarnas förmåga (Stormscenen imponerar!), orkestern tajt (Lysande trummis!) och dialogen rapp och lössläppt. Den klaraste stjärnan är Linné själv. En oerhört begåvad sångare och skådespelare som behärskar scenen och lyfter ensemblen till stordåd.

I det här spexet saknas anakronismerna nästan helt till förmån för en djupdykning i samtidskulturen. Det här är ett spex för tv-spelsgenerationen där Pokémon, 90-talets barnprogram, Sagan om ringen och Facebookfenomen staplas på varandra. Ett överraskande inslag i musikvalet är Wennerbergs tredje glunt som fått en snygg orkestrering och en underbar rap-version i omstarten.

Vad jag skulle önska är ett bättre ljud. Obalansen är ibland påtaglig då trummor och brass dränker sångarna, framför allt de kvinnliga. Högtalarljudet låter ofta burkigt och onaturligt.

Omstarterna är rappa, korta och roliga och de obligatoriska dryckesvisorna om rom (”Rom bryggdes inte på en dag!”) är mycket kvicka, snyggt arrangerade och välsjungna. Premiärföreställningen var avklarad på mindre än tre timmar, tre kvart kortare än fjolårets. Bra!