En duo vars uttrycksmedel inte förefaller ha några som helst beröringspunkter med varandra samsas här i en högljudd dialog, svårtolkad men ytterligt raffinerad.
Camilla Lothigius exakthet i rutmönstrat akrylmåleri på plast balanseras mot Thomas Edetuns oljor med landskapsmotiv, omgivna av till synes ovidkommande organismer och ornament. Det blir en härdsmälta utan nåd, vilket kanske är just förutsättningen för den tuffa tackling utställningen avser förmedla.
Polariseringen utgör både fallgropar och facit. Att nalkas målningarna med öppet visir är enda möjligheten till entré. Camilla Lothigius fortsätter att bearbeta och utvidga sitt matematiskt betingade linjespel men återgår från tempera till akryl, anbringad på plastplattor. Rytmiken är betvingande, och nog kan man höra klangerna, även uppfatta de visuella budskapen, som här förstärks i allt klarare kolorit.
Thomas Edetun har en förankring i det klassiska landskapsmåleriet men älskar förnyelse och avvikelse. I sitt nya kodsystem väljer han att förminska huvudmotivet och i stället omge det med generös passepartoutliknande omramning, i vars färgfält han placerar fåglar, insekter, larver, puppor eller, ja, piller av något slag. I ett par målningar handlar det om vätsketransport i slangar i ett äventyrligt flöde, där bubblor hotar att brista. Det skapar oro och ger bildens centrum en obehaglig spänning, som bärare av dolda budskap. Det är något som understryker sprickorna i de till synes trygga huskropparna i landskapet.
Associationer går både till de Chiricos tomma metafysiska torg och till Hoppers ikonografi, skildringen av civilisationens dödläge. Allt för att få betraktaren att vända blicken inåt, mot sitt eget inre.
Målningarna i olja kompletteras av en serie teckningar i blyerts.