En gladlynt men stridbar mycket fransk fransyska, det är lite av en specialitet för Julie Delpy. Hon har flera gånger skrivit, regisserat och spelat manus där denna karaktär figurerar. Även i "Jag minns en sommar" finns hon med på ett hörn, denna kvinna som man ömsom tycker är skitjobbig och ömsom vill applådera. Här är hon en skådespelande och frispråkig medlem i en stor familj, som hämtad direkt ur "Två dagar i Paris", som samlas på landet.
Historien utspelar sig under några soliga sommardagar i Bretagne på 1970-talet där matriarken Amandines födelsedag ska firas med pompa och ståt.
Delpys rollfigurs dotter Albertine utgör ett nav för berättelsen och vi får följa denna 11-årings balanserande mellan barn- och vuxenliv i en tillbakablick.
Det hela är väldigt trivsamt. Solen skiner, det grillas helstekt lamm, dricks pastis och champagne och barn leker, det skämtas ekivokt och alla har sina roller, så där som det brukar vara på stora släktträffar. Några ska bråka (speciellt Julie Delpys rollfigur naturligtvis), någon ska sura, någon dricker för mycket och någon ska brista ut i sång. Precis när man nästan får nog av idyll dyker lite välbehövlig svärta upp, i lagom stora bisatser.
Det berättas också ett par sagor i filmen. De tar lång tid, är njutbara att lyssna på men har ingen riktig poäng.
Och lite på samma vis är det med hela filmen. Den puttrar på, så där som minnen av barndomssomrar kan göra, och landar i en slags kärleksförklaring till familjen. Alternativt till rätten att bråka offentligt för att få som man vill, i sann Julie Delpy-anda. (TT Spektra)