Provokativa dumheter i reaktionär sexbok

Lever vi i en översexualiserad tid? För mycket hud överallt? Alltför påflugen sexualitet i det offentliga rummet?

Inte alls. Snarast tvärtom, hävdar Göran Burenhult och presenterar bevis från däggdjurens uppkomst till i dag i "Den sexuella evolutionen - evolutionära perspektiv på människans sexualitet och könsroller".

Enligt författaren är vi idag väldigt naiva och djupt okunniga om människans mest fundamentala drivkraft.

SEX!

Ljusspridaren Burenhult är professor i arkeologi, men tar hjälp av vetenskap långt vid sidan av sin specialitet i denna allomfattande genomgång av människans historia som djur. Vi föds för att sprida våra gener. Basta.

Visst ja, vi måste ha sex för att lyckas med uppgiften. Och sex genomsyrar människans vardag, enligt Burenhult lika mycket i dag som när vi klättrade i träd, stapplade fram på två ben, skapade de äldsta erotiska konstverken för 35 000 år sedan.

Just tidig konst, från överyppiga venusfiguriner till hällristningar av män med absurt stora kukar, utgör en central del i bevisföringen. Det avsnittet är också bokens bästa. Tycks antyda att internetporr bara är en logisk anpassning till elektroniska omständigheter.

Så långt allt relativt väl i "Den sexuella evolutionen". Författaren nöjer sig dock inte med att vara provokatör utan vill främst vara Sanningssägare. Han vill chockera, rasera tabun och göra upp med diverse vanföreställningar varav feminism och genusteori tycks vara främsta hatobjekten.

Simone de Beauvoirs feministiska maxim "Man föds inte till kvinna, man blir det" är fel, fel, fel. Göran Burenhult vet att kvinna föds till kvinna (och man till man). Skillnaden är störst, inte mellan benen utan i hjärnan.

Sant är att vetenskapen i dag vet att våra kära organ (alltså i huvudet) skiljer sig på en mängd sätt. Mindre säkert är vilka slutsatser vi ska dra av det. Men Burenhult tvekar aldrig.

Burenhult påminner om en annan, världsberömd, bitvis tankeväckande besserwisserprovokatör, brittiske zoologen Desmond Morris som alltid vetat att människan bara en naken apa bland pälsbeklädda kusiner.

I slutet av boken går Burenhult på polemiskt högvarv. Han angriper hätskt likhetsfeminism och diverse "genusabsurditeter", samtidigt som han talar sig varm för allt från könssegregerade skolor till prostitution.

Vet inte om det är uppriktigt, aningslöst eller bara provokativa dumheter. Liksom när Burenhult vill återinföra begreppet "människoraser". Utan att för en sekund begrunda rastänkandets konnotationer och praktik i exempelvis Rwanda och Treblinka.

Burenhults aggressiva och förnumstiga sluggerstil gör dessvärre att mycket av hans faktiskt tänkvärda, viktiga poänger känns om inte tvivelaktiga så ovidkommande.

Det är synd. Vår sexualitet förtjänar kärare försvarare.