Helene Lööw: Nazismen i Sverige 1924--1979. Pionjärerna, partierna, propagandan
Ordfront
HISTORIKERN HELENE Lööw gör en grundlig genomgång av den svenskanazismens historia. Tyvärr skymmer detaljrikedomen de storasammanhangen. Alltför få utblickar görs mot samhället i stort för attfånga de tendenser som gjorde nazismen möjlig.
Antisemitismen sätts inte in i ett historiskt perspektiv. Att detfanns en stark antisemitisk strömning i samhället utanför de nazistiskapartierna nämns bara i förbigående, som när Lööw konstaterar atttjänstemän på UD var antisemiter och huvudlinjen i den svenskaflyktingpolitiken var att hindra judar från att komma hit.
Det fanns tre större nazistpartier i Sverige. Veterinären BirgerFurugård bildade 1924 Svenska nationalsocialistiska partiet. Detsplittrades och lades ner efter riksdagsvalet 1936, då partiet barafick 3 000 röster. 1933 bildade Sven Olov LindholmNationalsocialistiska arbetarepartiet (senare Svensk socialistisksamling). Vid valet 1936 fick det drygt 17 000 röster. Senare på 30-talet tillkom Blocket, ett överklassparti.
Dessutom fanns en rad personer som verkade som generösabidragsgivare till partierna, till exempel Carl Ernfrid Carlberg. Andrafungerade som "enmanspartier", till exempel Elof Eriksson och EinarÅberg. Partierna var fattiga och de interna motsättningarna ochsplittringarna var många.
Vid riksdagsvalet 1936 fick de olika partierna sammanlagt 50 000röster. 1934 hade de erövrat över hundra mandat i kommunalfullmäktigelandet runt. Sen gick det utför. I takt med att den tyska nazismenvisade upp sitt rätta ansikte, minskade sympatierna för de svenskanazisterna.
1938 skrev Sven Olov Lindholm i ett brev till en partikamrat:"Tyskland ligger oss i fatet så förbannat ..." "Hitler -- Nazismen --Krig, mord elände!" Lindholmarna övergav då en del av den nazistiskaritualen som Hitlerhälsningen.
Lööw anger att det fanns sammanlagt 30 000 organiserade nazister, vilket skulle vara fler än vad som tidigare varit känt.
Lööw skriver att man inte behöver vara nazist för att vara antisemiteller rasist. Nazismen var inte bara rasism. Till skillnad mot dehögerextrema rörelserna var nazismen inte konservativ, utanrevolutionär. Den ville bygga ett nytt elitistiskt samhälle pårasmässig grund. Det var en viktig skiljelinje mellan grupperingar somkunde enas i andra frågor, som att värna den svenska rasens renheteller peka ut kommunister och socialdemokrater som huvudfiender.
Nazistpartierna föraktade den parlamentariska demokratin. Internt i partierna rådde inte heller demokrati.
Efter andra världskriget fortsatte några, Per Engdahl till exempel,aktiv sedan 1928 och ledare för Nysvenska rörelsen, och Göran och VeraOredsson med sitt Nordiska rikspartiet.
De utgjorde en förutsättning för de senaste decenniernasnynazistiska undergroundrörelse, menar Lööw. Om den har hon skrivit i"Nazismen i Sverige 1980--1997".
Boken är obegripligt nog utformad som ett praktverk i stort formatoch med luftig layout. Det hade varit bättre att satsa på ett sak- ochpersonregister. Det skulle ha gjort boken användbar. Den är ju knappastmöjlig att läsa från pärm till pärm.