WAY AHEAD
Maria Friberg
Fotografier
Östergötlands länsmuseum
Pågår t.o.m. 10 maj 2009
Det tekniska lämnar inget övrigt att önska i Maria Fribergs verk. Här visas stora fotografier, utprintade med perfektion och närmast otrolig finish.
Det har skrivits väldigt mycket om hennes konst. Man kan undra vad det är som gör att en konstnär lyfts fram, respektive kan bana väg för sig själv till en så genomgripande uppmärksamhet. Förutom draghjälp från branschfolk, krävs på något plan, helst på flera, en avgörande konstnärlig kvalité. I det begreppet kan man lägga in allt ifrån förmåga att överraska, till utmärkande materialhantering. Det känns logiskt att Fribergs verk vunnit gehör i en global, initierad sfär.
Samtliga bilder behärskas av en sorts lugn enkelhet. I hennes fall skulle de kunna tangera ett reklamfotoideal. Givetvis är hon medveten om det försåtliga i den närheten. Därför måste hon ställa långtgående krav på sig själv, likaväl som utställningsbesökare och andra ställer besläktade krav.
I konstsammanhang är det ofta som mest kittlande när en aktör precis lyckas hålla sig på rätt sida om de där outtalade gränserna. Efter en stunds umgänge med Fribergs bilder, inser man att hon uppehåller sig i de zoner där värdeladdad konst uppstår.
En hel del är komplext i hennes bildvärld. I sviten "alongside us" häckar vitklädda yngre män i avlövade träd. De har ett drag av ruvande opålitlighet över sig. Det är uppenbart att männen vilar. Samtidigt finns en konstant vaksamhet hos dem. Man kan reflektera över sedan långa tider tillbaka nedärvda egenskaper.
Vissa foton är ödesmättade, visar situationer av avgörande vägval. Även här finns komplexitet på olika nivåer. Man kan undra varför de nutidsanpassade männen inordnat sig i, eller rent av underordnat sig den rena, ifrån vardagen skilda naturen. Deras kroppsspråk behärskas av ett nyktert vemod, men också av ett lugn, som om de äntligen ska få komma hem. Ett exempel på det här hittar man i verket "still lives 11".
De tre verk som lånat titel till hela utställningen har en förtätat poetisk atmosfär och är mycket vackra. Hos de män som medverkar här existerar samtidigt ensamhet och gemenskap. Bilderna alstrar en air av himmelska ängder, av en plats befriad från faror, men också från de flesta känslor.
Verket "commoncause" består av rörliga bilder. Mörka klot med sammetsyta, på en gång mjuka och hårda, rullar sakta men ystert nerför Nationalmuseums välkända trappa. Kloten ser ut att växelvis vilja missionera om museets skatter och att bana väg för en flykt därifrån. Mångtydigheten ställer frågorna.