Darling
Regi: Johan Kling
Med: Michelle Meadows, Mikael Segerström, Richard Ulfsäter, Robin Keller
Filmstaden i Linköping
På något sätt påminner den om Amir Chamdins fina "Om gud vill" från förra året. Båda är ovanliga, poetiska filmer om oväntade möten i ett Stockholm som känns främmande - i "Om gud vill" var det en märklig tid, här är det märkliga människor.
Klarsynt och enkelt skildrar regissören Johan Kling en klick ur den unga överklassen kring Stureplan som kör stadsjeepar, dricker Pellegrino och intrigerar. Eva är en av dem - ständigt kylig, aldrig leende. Hon bor hos sin mamma, jobbar i Guccibutik och tar allt hon har för givet. Men plötsligt försvinner hennes trygga skyddsnät och hon konfronteras för ett ögonblick med världen utanför Östermalm.
Hennes motpol i filmen är den 61-årige, nyskilde skåningen Bernard som nyss har blivit arbetslös och som måste ge sig ut på en arbetsmarknad där han står lägst i rang. Dottern har han inte träffat på nästan ett år - hon bor ju en hel timme bort med pendeltåget. Det är så synd om Bernard så det gör ont i nästan varje scen och Mikael Segerström spelar honom som en man helt utan skyddande skal.
"Darling" kallas för satir och regissören har verkligen en ovanligt träffsäker, elak blick för detaljer hos de unga bratsen, vars brist på självdistans stundtals blir oerhört komisk. Men det här är framför allt en mörk, obehaglig film.
Kanske är det satirgenren som gör att karaktärerna är så renodlade: det kan väl inte finnas någon som är så kall som Eva, och knappast någon som är så godtrogen som Bernard? Den smålustiga och till slut lite irriterande musiken som spelas genom hela filmen förstärker känslan av att det inte är en realistisk berättelse vi ser utan en tillspetsad komedi.
Paradoxalt nog är det ändå den realistiska dialogen som är en av de stora behållningarna med filmen: folk pratar faktiskt ungefär som de gör på riktigt. Bara det är en stor anledning att gå och se "Darling".