I veckan presenterades nomineringarna till cremé de la cremé i min bransch: Stora Journalistpriset. Vid sidan av tunga avslöjanden om Sverigedemokrater med järnrör och hemliga polisregister finns kategorin årets förnyare. En av tre nominerade där är Kristoffer Triumf och podcasten "Värvet". En självklar nominering på många sätt. 2013 var året podcasten som mediafenomen fullkomligen exploderade och långintervjuerna i Värvet är nästan alltid väldigt bra.
Kristoffer Triumf är en vass intervjuare med öppna frågor som bästa vapen och de lågmälda samtalen hemma i hans radhus i Vällingby har blivit en skön kontrast till all hetsig mischmasch i den svenska nöjesjournalistiken.
Och när namn som Lars Winnerbäck väljer inviten från Triumf som enda intervju 2013 – ja, då börjar man bli en maktfaktor på allvar. Att "göra Värvet" har liksom blivit prestige.
Men kan man verkligen ses som en förnyare efter nära två år och närmare 100 publicerade avsnitt?
Både ja och nej, säger jag.
Ser man bara till tidsaspekten och att "Värvet" var långt från den första framgångsrika podcasten blir svaret nej.
Ser man till kvalitetsaspekten blir svaret ja. Det finns många exempel på nya grepp, inte minst inom podcastgenren, som tokhyllats för att två veckor senare läggas ner eller balla ur helt.
Triumf har bibehållit sin skärpa och kvalitet vecka efter vecka och byggt upp ett trovärdighetskapital till lyssnarna. Ett kapital som måste förvaltas med omsorg när framgången bjuder på andra lukrativa uppdrag.
En svår sits, kan jag tänka mig.
Men att som Kristoffer Triumf gör nu i höst, vara quizvärd i butiker runtom i landet hos en stor klädkedja, känns inte som en klockren väg att gå.