Ett mästerverk, och en enastående konst-, kultur- och tidsskildring. Fantastisk, fruktansvärd, nattsvart. Helt oumbärligt som vittnesbörd över ett förgånget Europa. Skriven 1939-41, på ett hotell i Brasilien dit österrikaren Zweig flytt undan nazismen, och utkommen för första gången i Stockholm året därpå.
”Men varje skugga är … ett barn av ljuset, och bara den som erfarit ljus och mörker, krig och fred, uppgång och nedgång, har verkligen levt”.
Boken sista ord blir också författarens sista. I februari 1942 tar han livet av sig tillsammans med sin hustru.
***
Edmund de Waal: Haren med bärnstensögonSamma Wien som Stefan Zweigs, och delvis samma kretsar – den judiska bourgeosins – har sin givna plats i keramikern de Waals elegant meandrande släktspaning efter 264 netsuker (snidade japanska småfigurer) inköpta i 1880-talets Paris och placerade på sammetsduk i ett svart vitrinskåp.
Läste den för ett år sen. Fascinerades. Är bestämt redo för en omläsning. Kulturhistoria, om något.
***
Jean-Michel Guenassia: De obotliga optimisternas klubbEn homerisk tegelsten, härligt uppslukande. Om revolt, litteratur, kärlek – och schack på café Balto i Paris åren kring 1960.
Algerietkrigets, Sartres och de Beauvoirs Paris. Existentialisternas och det ideologiska virrvarrets stad. De forna östeuropéernas nya exilhem. En käbblande, upprorisk, och frihetslängtande roman.
***
Pierre Magnan: KyndelälskarenJavisst har han skrivit deckare. Säkert bra. Har inte läst. Men barndomen i Provence på 1930-talet har Magnan fångat med öronen, näsan och ögonen på lystet helspänn.
Och den ”allestädes närvarande doft som svävar över mitt minne”? Kyndel givetvis. Eller åsnepeppar som den också kallades.
En älskansvärd bok.
***
Laurence Cossé: DrömbokhandelnHa, vilken klurig historia. Och vilken delikat hyllning till den goda romansmaken!