Somliga författare är anspråkslösa skrivarslavar, böjda över pappret i självförglömmande nit. Andra står mitt i händelsernas ström, och låter litteraturen spegla det egna livet. De senare framstår som lika hopplösa ämnen för skönlitterär gestaltning som de förra.
Ja, hur skriver man en roman om en författare som ägnade all sin ansenliga kreativa energi åt att bearbeta självbiografiskt stoff? Den frågan har Per Planhammar haft anledning att brottas med under arbetet med "Efter honom syndafloden - en roman om Jack Kerouac".
Inte så ljuva årEn möjlig strategi är att avmytologisera. Att berätta hur det egentligen var, bortom legenderna, livslögnerna och den subjektiva prismans bedrägliga lyster. En annan att välja ett livsavsnitt som inte redan förvandlats till litteratur av författaren själv.
Båda tillvägagångssätten tillämpas med framgång av Planhammar, som fokuserar på de sista inte så ljuva åren, när tillvarons tyngd hann ikapp den livshungrige outsidern. Fram träder bilden av en i förtid åldrad man, härjad av alkoholism, belastad med vardagstristesser, bitter över att reduceras till förelöpare åt den av honom så hjärtligt avskydda hippierörelsen, men samtidigt med en obändig kraft mitt i all misär.
Planhammar, som uppenbart känner sitt ämne utan och innan, tecknar ett mångtydigt och inkännande porträtt, utan att begå misstaget att falla in i Kerouacs så efterbildade språk.
Elegisk grundtonJo, visst finns här en och annan beatsvängig ordström, men huvudsakligen skriver Planhammar i en egen stil, med en elegisk grundton som får kontrastera mot brevutdrag, intervjuutskrifter och motröster. Ibland blir det stillastående, ibland lite sökt, men romanbygget håller.
Betraktar man det på några stegs avstånd ser man en fängslande mosaik av skärvor från ett krossat liv.
JOHAN VILHELMSSON