Pingvinerna är Hollywoods nya superstjärnor. Som om det inte räckte med "Pingvinresan", "Madagascar" och "Happy Feet" kommer nu ännu en storfilm med trinda, svartvita huvudpersoner med vaggande gång. Men den här gången går inte pingvinerna så värst mycket - de surfar i stället.
Cody är en tonårig, grubblande dude från iskalla Huttersund på Antarktis som började surfa efter ett magiskt möte med den avlidne legendaren Big Z. Han blir utvald till Big Z:s minnescup och får lämna isflaken för en mer klassisk brädmiljö på tropiska Pen Gu-ön. Där möter han en märklig eremit som bor i djungeln och som visar sig bära på en stor hemlighet.
So far, inget nytt, tänker ni. Men det roliga med "Surfs up" är att den är gjord som en dokumentär med alla grepp vi numer är vana vid från dokusåpornas värld. Den är "filmad" med skakig handkamera och rösterna hos de som följer Cody på hans resa görs av de verkliga regissörerna. Den innehåller svartvita arkivbilder från när pingvinerna uppfann surfningen, "äh, ta bort kameran nu", och klipp när de medverkande förtroligt lättar sina hjärtan. Dessutom har de som gör rösterna faktiskt befunnit sig i studion tillsammans, vilket gör munhuggandet roligare.
"Surfs up" är inte bara en drift med dokusåpagenren, den innehåller ett stort mått äkta kärlek till vågorna också. Surfscenerna är långa och vackert animerade till skön nittiotalsmusik. Just musiken får mig att fundera över hur mycket i filmen som vänder sig till vuxna. Förhandsvisningen är smockfull av barn som inte skrattar där vi skrattar. Tyvärr tror jag att många av filmens poänger går de minsta förbi.
Det finns ingen fantastisk, överraskande story i "Surfs up", inga djur som lär människor att laga mat genom att dra dem i håret. Men det är en animerad film som känns modern, som bara skulle kunna göras just nu.