Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av författaren till barnens favorit "Else-Marie och småpapporna" när hon nu tar klivet in i vuxenlitteraturen. Men det var nog ändå inte det här. Inte sedan jag för en halv livstid sen läste Sartres "Äcklet" har jag läst något så fyllt av avsmak som Pija Lindenbaums romandebut "Plats."
En kvinna som lever i ett trist och stumt äktenskap börjar mer och mer äcklas av mänsklig samvaro. Av mänskliga kroppar. "Hudveck, flagor och avdunstningar" får henne att vilja dra sig undan de andra halvnakna kvinnorna i omklädningsrummet. Fettvalkar, åderbråck, avmagrade skinkor... hon står inte ut! På natten drömmer hon om metervis av tandtråd som fastnat mellan tänderna och dras upp ända ifrån magen. Då och då stjäl hon sig till ett sexuellt möte med en kollega på personaltoaletten. Glädjelösa samlag. Alltingt i hennes liv är glädjelöst och fyllt av avsmak. På sin väg in i psykosen (för det är det väl?) flyttar hon hemifrån och köper en hundvalp. Nu är det bara hon och Hunden.
Att Pija Lindenbaum kan koppla ett språkligt strypgrepp på mig och tvinga mig att följa med på den här upplösta helvetesfärden nerför och utför, det är skickligt gjort. Men så här ful vill jag inte att världen ska vara. Det är lurigt också eftersom "Plats" är en grön liten fin bok, på bara 130 sidor. Pärmarna går att smeka, de känns som en strävhårig hund. Omslaget är gjort av Lotta Kühlhorn som är rasande begåvad. Jag sätter mig och bildgooglar hennes bokomslag för att få bort den dåliga smaken i munnen..