BOK
Philip Roth
Sabbaths teater
Övers: Nancy Westman
Albert Bonniers förlag
Det är fascinerande med antihjältar. I Philip Roths "nya” roman – i alla fall på svenska, den kom ut redan 1995 i USA – finner vi just en sådan man i centrum av berättelsen. Denne Mickey Sabbath, inte långt från 70, har sedan länge dragit sig tillbaka som teaterman och dockspelare på grund av artros i händerna och låter den alkoholiserade hustrun försörja honom medan han fördriver tiden med uppfinningsrika träffar med sin älskarinna.
Sabbath är Dockspelaren – och i en återblick i en sekvens får vi ta del av hur han under en föreställning lyckas att bokstavligen ta sig innanför blusen på en ung kvinna i publiken. Så: Konsten som förförare och förförelsen som konst. Inte desto mindre är han i sin tur inget annat än slav under sin last, själv inget annat än ett vilset djur som låter driften peka ut riktningen vart han bör rikta sin uppmärksamhet och han själv som dockspelaren gör därmed vad han kan för att bygga (sexuella) scener i sitt liv.
Roth blir här i sin författarroll något av både en de Sade och en Moliére när Sabbath driver sin omoral så långt det går och ändå inte blir annat än en tämligen löjeväckande och tragisk figur.
Sabbat är ofri. Och det gäller i stort sett alla karaktärer som finns med i boken, var och en
mer eller mindre en produkt av sina uppväxtvillkor. Men bortom allt sexuellt bökande, i de flesta varianter, möter man en avgrundsdjup mänsklig ensamhet och en inre värld i denne huvudperson som är fullkomligt makalöst återgiven. En djup nostalgi och en sorg över det förflutna, en önskan om att skapa ett meningsfullt sammanhang – och värdigt slut – ett återbesök i hemtrakten, ett möte med en släkting, ett hopp om avslut och förlåtelse, men där inte ens en förberedd och efterlängtad död blir en möjlig utväg. Det är en lika grandios som svartsynt roman. Philip Roth gör ett psykologiskt djupdyk i en romangestalt som tillhör de mest fascinerande och illusionslösa man mött i en bok.