Sveriges störste målare kallar han sig, inte utan skäl, tvåmetersmannen Johan Pettersson, som alltid har nära till humorn och vågar raljera även i sitt måleri, ofta präglat av seriell framställning. Sidotemat här handlar om fåglar som han fått pippi på, vilket tar sig uttryck inte bara i motiven utan också i titlarna, ett återgivande av lätena i luften, "Kvitt-e-vitt-vitt".
Konstnärens vana att i snart sagt varje motiv lägga in ovidkommande klotter, tecken, slingor och ornamentala detaljer väcker frågor hos publiken, tills femåringen med barnets spontana klarsyn direkt ger svaret: "Det är ju kvittret!"
Johan Pettersson, stockholmare med utbildning på Konstfack, behärskar sin motivkrets till fulländning, vare sig det handlar om porträtt, landskap - eller fåglar. Någon ornitolog är han inte och förklarar inspirationen till fågeltemat med upplevelser i skolan, när han skickades ut i materialrummet för att hämta planscher på fåglar. De liknade inte dem han sett i verkligheten; de baserades på pedagogiken, och det var ju helt annorlunda.
Annorlunda är också de målningar som kompletterar temat, ett landskapsmåleri med undertoner av magi men ofta med traditionella titlar. Exempelvis "En perfekt kväll" med granen som dominerande inslag. Här undrar jag om Ann Böttcher haft något finger med i spelet, hon som betonar granens symbolvärde, allt från extremnationalism till bilden av svårmod och tungsinne. Och bläddrar jag i hans porträttgalleri av svenska författare finner jag en claireobscurteknik av rena Rembrandtklassen.
Johan Pettersson balanserar hela tiden mellan alldeles egna infall och eklekticism av raffinerad art. Det senare draget återspeglas i sättet att blanda text och måleri, och nog erinrar stavningen om Elis Erikssons säregna skrivsätt, "Håll tjeften", den klassiska signalen till uppror mot förtryckande normer, språkliga som sociala.
Ewe Olsson