Tretton svartvita fotografier hänger i ett sobert arrangemang i det lilla vackra utställningsrummet. Det första intryck man får av motiven är vildvuxna, påträngande buskage och att det finns både skönhet och något vagt hotfullt i bilderna. Det är mörka fönstergluggar och långa skuggor som antyder att någon form av dragkamp pågår.
Någon gång, i en avlägsen framtid, kommer naturen att ha tagit tillbaka allt, ätit upp spåren av vår civilisation. Det verkar vara vad den här bildsviten ytterst vill påminna om.
Men nu, när vi är mitt uppe i alltihop, eller var vi kan tänkas befinna oss på den humanbiologiska utvecklingskurvan, överväger ändå samspelet mellan människa och natur. Dock krävs en vaksamhet, ett planerande och ett tuktande. Annars kryper slyet inpå väggarna, växer till sig och utmanar grunderna.
Svärtan, eller snarare gråskalan i de här fotografierna, bidrar till att understryka vegetationens utbredningspotential. Den har något obändigt över sig. Visserligen kan den ha en skyddande funktion, till exempel mot insyn, men i Örnells bilder står buskar och träd där också som en påminnelse om vår utmätta tid.
I ett par foton är grenar och rissjok belysta på ett sätt som förvandlar dem till ett sammelsurium av oläsbara tecken. I en bild hukar en bil under ett relativt ungt buskage, som i de flesta andra sammanhang inte förmår demonstrera sin inneboende kraft.
SIEVERT SJÖBERG