Ungern och Tyskland. Två familjer med rötter i kommunismens och nazismens förtryck. Inte undra på att allt börjar som en desperat bekännelse och en djup misstänksamhet.
Péter Nádas har skrivit en kompakt och fullmatad roman, som bara är en början.
Det måste sägas på en gång; "Parallella historier" är en tät och detaljrik läsning. Och kommen till slutet är man fortfarande kvar i början. Två delar återstår som kommer ut nästa år. Många är vi som längtat efter denna monumentala familjehistoria i Europa från Andra världskriget till slutet av seklet. Läsaren får följa två familjer, en i Ungern och en i Tyskland, med sköra trådar som binder dem samman. Två fastrar som håller sina familjer i järnhand. Två unga män som söker sin identitet med en självbekännelse på läpparna. Berättelserna är på ett märkligt sätt parallella. Men det är inte ett systematiskt jämförande. Péter Nádas kastar sig mellan tider och personer. Ibland synar han alla sömmar in i minsta detalj. I andra tillfällen släpper han ett berättarspår bara halvvägs kommen. Långsamt växer en helhetsbild fram av några individer under ett fåtal dagar.
"Parallella historier" är lite tvärsom. Här är det individens historia som speglar den stora politiska berättelsen. Allt är så ohyggligt närgånget. Det är blod, svett och tårar och alla andra kroppsvätskor som rinner fram genom orden. De olika kapitlen skulle kunna fungera som fristående noveller. Varje sida är som en hel berättelse. En så mättad psykologisk läsning har jag sällan upplevt förut. Kanske borde man vänta att läsa till de övriga två delarna är utgivna nästa år. Jag misstänker att det efter ett så stort uppehåll blir som att tvingas börja om på nytt.