Hasti Radpours bildvärld blir alltmer fascinerande. Hennes bildspråk är ständigt i rörelse. Öppna och slutna rum, alltid med en ambivalent, halvöppen dörr mot något outgrundligt. Kanske man gör det lätt för sig, om man antar att det har att göra med hennes dubbla bakgrund i Iran och Sverige. En stor tillgång i så fall. En konst med dubbla rotsystem växer sig mångtydigt stark.
Nu visar det sig faktiskt att just den här nya utställningen nog är hennes mest personliga. Den bottnar både i minnen från uppväxt och ungdomstid i en persisk kultur och samtidigt befruktad av det nya livet i Sverige. Se till exempel på målningen ”Havet är stängt”. En kvinna står bakom ett järnsmitt räcke. I bakgrunden ett långt sandfält med en liten figur. Till slut en mycket hög horisont. Där bakom finns det förbjudna havet och friheten. En förbudsskylt på persiska och en soptunna.
Jag får först associationer till mexikanska Frida Kahlo, vars hem och museum jag besökt i Mexico City. Viss hemhörighet finns nog, men bildidén är också Hasti Radpours eget synminne av en realitet. Regimen förbjöd tillgång till havet. Här ska inte folk bada och ha kul, när man i stället kan sitta och rabbla koranramsor i moskén. Asketism i stället för njutning. Kvinnan tvingas vända ryggen till havet.
Andra målningar innehåller samma mångtydigheter och komplexiteter. Korpar, svarta och vita, människor och uppvikta, asymmetriska planytor. Speciellt gillar jag den dubbla enkelheten i ”Honey, I´m home”. Svart bakgrund, en halvöppen dörr med rött kringfält och en rött konturritat bord. Men ingen är hemma. Drama och svart humor i koncentrat.
Humorn finns också i en helt annan sekvens som utgörs av små torrnålsgravyer med motiv från Michelangelos kroppstudier med muskler. Inte lika bra som förlagan. Men här har hon lekt med motivkretsen genom att sätta in renässansen i vår tid med minimal nutidsrekvisita.
Möjligen skulle man kunna tänka att Hasti Radpours utställning är lite spretig och drar åt olika håll. Men det är just detta som är den sammanhållande faktorn, lusten att formulera sig och ta för sig av olika konsthistoriska infall ur skafferiet och samtidigt infoga dem i sin egen bildvärld. Som det heter på lärdomslatin: ”Nihil a me alienum puto”. Intet mänskligt är mig främmande – med tillägget att intet konstnärligt är mig främmande.