Herbert Tingsten är nog den person vid sidan om min närmaste familj som haft störst inflytande på min utveckling.
Jag mötte honom redan som tonåring i Dagens Nyheter där han både på ledarsidan och i stora kulturartiklar gjorde ett outplånligt intryck med en bländande klarhet i argumentationen och en unik bred och djup kunskap på de mest skiftande områden.
Från det att han tillträdde som Dagens Nyheters chefredaktör 1946 och fram till dess han tvangs att avgå vid årsskiftet 1959/60 utvecklade han en explosiv publicistisk gärning som saknar varje motstycke. Dessförinnan hade han skapat sig respekt som nydanande statsvetenskaplig forskare och viktig opinionsbildare mot nazism och fascism. Men att han som ingen före honom helt skulle dominera svensk tidningsdebatt hade nog ingen förutsett.
Mot Tingstens argumentation hade hans motståndare som fanns både på högerkanten och inom vänstern svårt att hävda sig. Med 1960-talet kom helt andra vindar att blåsa över hela västvärlden. De som fortfarande borstade av sig dammet från sina nederlag på 50-talet gjorde nu allt för att förminska hans betydelse. Däri blev de anmärkningsvärt framgångsrika trots att han under 60-talet förutom en epokgörande memoarserie utgav en rad essäböcker av högsta klass.
Därför kommer det som en stor överraskning att den socialistiske idédebattören Per Wirtén inte bara givit sig på att skriva Tingstens biografi utan dessutom under sin djupdykning i hans skrifter liksom i inspelningar av radiodebatter och tv-program upptäckt att Tingstens publicistik var långt ifrån den stendöda kalla krigsretorik med McCarthyistiska fördomar, som den utmålats som av min generations vänsterdebattörer.
Tvärtom är det en mycket aktuell och spännande journalistik med konsekvent kulturradikala förtecken.
Trots att Tingsten aldrig får honom att överge sin socialistiska övertygelse får jag intrycket att den medelålders Per Wirtén gripits av en liknande entusiasm för Tingstens debattglädje och stilistiska förmåga som jag själv upplevde i ungdomsåren.
Det är en rolig bok som Per Wirtén skrivit även om jag gärna sluppit hans litterära grepp att då och då försöka förmedla vad Herbert Tingsten kan ha tänkt i olika situationer, liksom några kvasipsykologiska funderingar kring hans komplicerade personlighet.
Dessutom vet jag av personlig erfarenhet att Herbert Tingsten inte ens under de sista tunga åren av sitt liv, då han nästan helt förlorat synen, upplevdes som åldrad utan tvärtom fylld av samma vitalitet som under de tidigare åren.