Per Wästberg: Lovord

Biografi

Per Wästberg

Lovord

W&W förlag

Till det som har hög mysfaktor i mitt liv hör att läsa författare berätta om andra författare. När de i en blandning av biografiskrivande och essäer släpper loss och ger allt vad de har av kunskap, insikt och skvaller. Frans G Bengtsson var en mästare i denna konst. Samtidens och akademiledamoten Per Wästberg går inte av för hackor han heller.

Med boken ”Lovord” fortsätter han sitt berättande om kollegor världen över, de som varit och de som fortfarande verkar med sitt författarskap.

Per Wästberg går systematiskt till väga. De sedan länge döda först, därefter de som gått ur tiden men ändå varit personliga möten och sist de levande. Tonen är som titeln antyder generös och välvillig. Med glädje läser jag hur han som recensent i DN såg sin uppgift som ”att förklara och hylla”, en ambition som jag själv gärna ansluter mig till. Lovorden blir dock aldrig naiva och patetiska. Per Wästberg kan lyfta fram det komplexa hos författarkollegor som Olof Lagercrantz och Kristina Lugn. Och människor med biroller till de han vill skildra får finna sig i större granskning än så, som exempelvis Carl Larsson och Carl Björkman.

Beskrivningarna av Kjell Espmark och Tomas Tranströmers författarskap är finstämda och oerhört inkännande. De nära kollegorna Kristina Lugn och Horace Engdahl lockar fram glimten i ögat.

Tre avslutande essäer behandlar själva skrivandet och landskapets betydelse för författaren. Här duggar dock namn och platser så tätt att sikten skyms för tanken.

Per Wästberg skriver med en ambition som rymmer en medvetenhet att det en gång också ska berättas om honom själv. Någonstans här blir ”Lovord” aningen problematisk.

När Per Wästberg skildrar männen han mött och fortfarande umgås med är det dunk i ryggen, buffar i sidan, närhet och en och annan öl på Sturehof. Då han skriver om de kvinnliga författarna som Agneta Pleijel, Carola Hansson, Kristina Lugn och Lotta Lotass står han ständigt på behörigt avstånd. Drar inte in sig själv i deras liv utan håller sig strikt till deras litterära verk.

Det är som om han inte vill beblanda sig med deras personlighet och författarskap även om han ger uttryck för sin beundran. Som om vore han aningen rädd för den kvinnliga kollegiala närheten eller som om männen har en liten klubb för sig, män emellan. Två hypoteser som kanske inte motsäger varandra.