Per Wästberg: Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitör

Gustaf Adolf Lysholm?

Ja, han hette faktiskt så. Stockholmsskildrare med fokus på det förflutna, romantiker, flanör och – för brödfödans skull – servitör. Bortglömd och otidsenlig redan under sin livstid.

Per Wästberg har nu ägnat en i raden av sina biografiska böcker åt denne ”Diktare, drömmare, servitör”, som levde 1909—89.

Lysholm debuterade 1953 och fick femton böcker utgivna: dikter, historiska berättelser, romaner och självbiografiska skrifter. Svensk mästare i verklighetsflykt, kallas han av Wästberg. Många gånger illa behandlad av kritiken.

Han levde i den offentlighet som bestods av Stockholms finkrogar och Östra Stations restauranger men privat i största ensamhet och skygghet. Både betingad av och oberoende av hans homosexualitet – straffbelagd ända till 1944 men inte hemlighållen.

I breven till förläggaren Gerard Bonnier framstår han som självömkande, högmodig, klarsynt iakttagande. Och får ibland formliga vredesutbrott.

Wästberg går grundligt och detaljrikt till väga trots att källmaterialet är tämligen klent. I stället kan han fylla ut med initierad kunskap om tider och miljöer som han själv älskar att försjunka i och beskriva. De två förenas också i synen på det moderna Stockholm som en steril och omänsklig stad.

Lysholm ”lånar sig sämre än de flesta författare till psykologiska rekonstruktioner”, framhåller Wästberg. Men emellanåt tycker jag nog att det blir väl mycket gissningar och ”intuitiv eller försiktigt spekulativ tolkning”, bl a när det gäller Lysholms homosexualitet (”lemmarnas skärmytslingar i sinnenas oöverblickbara djungel”).

Jag har svårt att engagera mig i Gustaf Adolf Lysholm, hur förtjänt av en minnesteckning detta ovanliga människoöde än må vara och hur elegant och välskriven Wästbergs bok än är.