Per Olov Enquist: Liknelseboken

När Per Olov Enquist var ett fromt litet barn i byn Hjoggböle lärde han att Bibelns liknelser var ”en typ av poesi som icke var synd”. I motsats till den döde faderns kärleksdikter i notesboken, som modern sade sig ha bränt på grund av sötorden, smetiga som sirap.

Men många år efteråt, i februari 2011, hände sig att sonen får sig tillsänd den där notesboken, gåtfullt räddad ur lågorna. Bränd i nederkanten och med nio utrivna blad i mitten.

Den kom att bli ett (av flera) ”fribrev” för tillkomsten av P O Enquists ”Liknelseboken”. Man läser den under stundom stark rörelse, alls inte för att den är som sirap utan för att här finns ett magiskt sug av något dröjande, liksom prövande, och en pockande kraft.

Ett slags sammanfattning skriven av en 77-åring ”vid flodens strand”, interfolierad av en kör av döende vänner, samvetets röster. Dags att utlämna det utelämnade, ”få ihop” allt ”så att intet blev hängande”.

Det sker i form av nio liknelser, lika många som de utrivna bladen i faderns notesbok.

Liksom den självbiografiska ”Ett annat liv” (2008) bygger ”Liknelseboken” på en hel del sanna upplevelser, även om jag-formen ofta får vika för ”han” eller ”E” .

Redan på omslaget bär boken etiketten En kärleksroman. (Men protest mot naketfotot à la Ranelidsroman!) Ingalunda Enquists första. Nog var t ex ”Nedstörtad ängel”, ”Kapten Nemos bibliotek” och ”Boken om Blanche och Marie” utforskningar av kärlekens väsen. Liksom kammarspelet ”I lodjurets timma”, med den mentalt svårt störde pojken och den röda katten.

Noga besett består hela detta författarskap (liksom, av någon västerbottnisk anledning, Torgny Lindgrens) av liknelser.

Fixeringsbilder, fragment av urberättelser, inklädda smärtpunkter, kodord utlagda som vita stenar i en mörk skog. Som alltid är Enquist metarefererande, trådarna till hans tidigare böcker blir alltmer sammantvinnade.

Å, detta ältande! Suckar jag emellanåt och instämmer i författarens eget ”Nog nu!”. Men det hör till den speciella retoriken. Detta musikaliskt omtagande språk är också så vackert att man vill gråta.

Här tar det även steget fullt ut i det arkaiserande, med bibliskt färgade och dialektala ord. Och visst finns här mycken humor. (Men varför utmana med alla dessa utropstecken?)

Börda och drivkraft har alltid varit begreppen synd och skuld. Det ena föder längtan efter det andra. Ty utan skuld ingen nåd. Skuld känner denne författare även ”för det skrivna men mest för det oskrivna som ej kunde nedtecknas”.

Så blir Sibelius åttonde symfoni – den som skulle förklara kärlekens natur men aldrig blev till – en liknelse inuti de andra i boken som kan ses som ett partitur till Enquists egen åtta.

Den handlar om människovardande och självfrälsning. Om att förvalta sitt pund – och att, om man förött det, ändå få duga.

Den är också ett brev till en kvinna som är död sen länge.

Med henne hade n´Perola sin första sexuella upplevelse. Det var en julidag 1949 på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården, han var femton och hon femtiett. Ett möte i gemensam, skuldfri lust. Det var Höga Visan och ”det omtalade livet”, det var att ”komma igenom”, dvs bli frälst.

Varsamt och frimodigt, stillsamt allvarligt och skamlöst sensuellt beskrivet -- efter mycket tal om Bernhard Nordh (populär författare), sockerdricka och förhuden.

”Han hade alltid, senare, uppfattat sexualiteten som att öppna den innersta dörren till en människa”, står det. Och med hjälp av ”inbillningskraftens jättemuskel” växer mötet till ”hans livs kanske mest religiösa upplevelse”.

Denna avklarnat vackra berättelse är som en frizon. En avgränsad, ren yta av kvistfri furu omgiven av texter som kan liknas vid intrikat mönstrade orientaliska mattor.

De har en hallucinatorisk oklarhet/klarhet, inte minst vad gäller spegelidentiteter/dubbelexponeringar: Kiplings Kim, kapten Nemo, ett manipulerat foto av fadern. Och så farfar PW:s korsräv som fick pris i Stockholm. Och Pojken som kanske hette Siklund och hans katt, lika röd som den författaren hade i Paris, medan han ”spritade”.

Allt är sannerligen liknelser.