Musikern och kompositören Sven-David Sandström från Borensberg var länge en stökig typ. Dirigerade med knutna nävar. Bråksatte anarkistiska toner, snett och osångbart under sökande och oppositionella år. En riktigt fräck modernist, javisst.
– Ofta provocerande och kantigt. På gränsen till att väcka anstöt, medgav han i Corren när vi träffades i maj 1998.
Humanisten Sandström har alltid älskat rösten som musikens fundament och som körsångare skrivit många verk för ensamma och blandade röster.
2006 framfördes hans magnifikt växande symfoniska mässa "Ordet – en passion" i Berwaldhallen med några av hans bästa låtar. Ett yppigt flöde av sångbara stycken som publiken hyllade med fotstamp och applåder.
Jag såg en djupt tagen Sandström lyckligt skutta ner för trapporna, från sin diskreta åskådarplats långt bak, för att njuta av applåder som aldrig ville ta slut.
En triumf av samma klass som det brutalt klingande mästerverket "High Mass" från 1994. En milstolpe i svensk musik och hårdare än 30 års destillerad hårdrock.
– En slags omvänd svart mässa, men oerhört tillgänglig. Häftig. Kraftig. Mäktig. Överväldigande, förklarade han i Corren.
Här porträtteras han av professor Per Broman i Kungliga musikaliska akademiens bokserie Svenska tonsättare.
Vi får följa den ständigt komponerande Sandström från hans kristna och urverksdrivna barndom i Borensberg till givande positioner inom den internationella elitmusikens sfärer. Speciellt värmer ett brinnande och odogmatiskt engagemang som pedagog för unga musiker på gång.
Vi får också några motiv till Sandströms välklädda modeestetik, en liten diskret inblick i hans två äktenskap och en flod av Bromans förklarande analyser. Han låter oss läsa branschens röster samt Sandströms egna kommentarer till sina verk med verkan.