Rymdvarelserna är slemmiga, Will Smith är oljekäftat självsäker och Tommy Lee Jones så knastertorr att han bara vagt påminner om en biologisk livsform.
Den tredje filmen tar avstamp i en spektakulär flykt. Superskurken Boris (en knappt igenkännlig Jermaine Clement från "Flight of the Conchords") bryter sig ut ur ett högsäkerhetsfängelse på månen och reser tillbaka till 1969 för att utplåna mannen som satte dit honom: MIB-agenten K (Tommy Lee Jones). K:s kollega J (Will Smith) följer efter för att rädda K, och kanske också i förhoppningen att kika under sin partners tillknäppta yta.
Det finns en handfull charmiga inslag i den här återvinningssoppan. Josh Brolin, som en ung och mindre träig upplaga av agent K, blåser liv i alla scener han är med i. Michael Stuhlbarg från bröderna Coens "A serious man" och Bill Hader från "Saturday night live" gör fina biroller som rar rymdsiare respektive Andy Warhol (alias agent W). Specialeffektsmakarna har gjort ett snyggt jobb med tidsresorna, och 60-talsscenerna har fin "Mad men"-känsla.
Men Emma Thompson är hopplöst underutnyttjad som ny agentboss - det går för övrigt hundra utomjordingar per kvinna i MIB-världen. Filmen är gapig och kladdig på ett sätt som kanske kändes nytt och kul 1997, men som inga 3D-effekter i världen kan föra in i 2000-talet.
Den största plåga i "Men in black III" är dock scenerna mellan de två huvudrollsinnehavarna. Personkemin som gjorde de två första filmerna sevärda är som bortblåst - eller kanske var den helt enkelt inte tillräckligt intressant för att hålla i tre filmer. Kanske är det dags för både J och K att gå i pension - gärna i en galax, långt, långt borta. (TT Spektra)