”Det kommer aldrig att hända dig, tror du” inleder Paul Auster ”Vinterdagbok”, men konstaterar strax, att en dag och en sak i taget, händer det även dig. Också du har blivit gammal.
Nu är sextiofemårige Paul Auster, åtminstone enligt egen utsago, varken svårt sjuk eller särskilt drabbad av ålderskrämpor. Tvärtom känner han sig – han är sextiotre när bokens skrivs – avsevärt friskare, piggare, rentav yngre än sju åtta år tidigare, efter en svår bilolycka där hela familjen nära nog omkom, och efter den skrämmande tiden med panikångestattacker efter moderns död.
”Vinterdagbok” är Austers andra och givetvis mycket egensinniga självbiografi. Den första, ”Att uppfinna ensamheten” – från 1982, och fortfarande hans finaste verk – handlade om fadern och familjen, och tiden som författare in spe i Frankrike runt 1970.
”Vinterdag” handlar uttalat om Paul Auster själv, men det är en självbiografi med tidshopp fram och tillbaka, delvis navigerad efter hans kropp. Boken är en slags ”andningens fenomenologi” föreslår han.
Boken är skriven i du-form, kanske för att ogenerad uppriktighet kräver viss distans. Så berättar Auster om hur han som ung och ensam och desperat gick till prostituerade i Paris på 60-talet. Men även senare. I princip tills han träffade sin största och kanske första riktiga kärlek, författaren Siri Hustvedt. Som han än idag lever lycklig tillsammans med i Brooklyn.
”Vinterdagbok” är dock ojämn, bitvis tradig. Berättelsen blir lite väl strövande förströdd (vilket i och för sig kan tolkas som ett typiskt ålderstecken). När boken kom ut på engelska i höstas fick Auster – som alltid – antingen kärleksfulla eller sardoniska recensioner. Själv fegar jag lite: läsvärd, men knappast någon av Austers bästa.
Bokens stora svaghet är författarens fäbless för listor. Över sina ärr på kroppen, över alla länder han rest till (inklusive ett par veckor i Sverige). Och så femtiotalet sidor som nogsamt listar alla hans permanenta adresser sedan barndomen (tjugoen stycken), låt vara att varje adress bjuder på en historia.
Bokens sammanhållande temat är åldrande, men tyvärr övertygar Auster inte riktigt som vintermänniska. Han känns fortfarande alltför ung, frisk och ungdomligt naiv för att kunna gestalta åldrandets villkor.
Austers finstämda, gärna självinriktade, ironi är dock livsförhöjande intakt och hans prosa flyter förunderligt lätt och ledigt. För mig är det alltid en exklusiv njutning att få läsa Paul Auster, även hans sämre böcker. Gärna tillsammans med en annan Austerkärlek, en äkta kubansk cigarill.
En oslagbar kombination.