Ny bok
Dick Harrison: Förrädaren, skökan och självmördaren
Prisma
Läsaren av Dan Browns "Da Vinci-koden" får lära sig att kyrkan ändasedan tidig medeltid ägnat sig åt att förtala Maria Magdalena i syfteatt dölja att hon i själva verket var gift med Jesus och fick barn medhonom.
Dick Harrison visar i sin nya bok att detta är helt osant. Kyrkantror visserligen inte på teorin om att Jesus och Maria Magdalena vargifta, en teori för vilken det inte heller finns minsta stöd i Bibelneller andra tidiga skrifter. På grund av en sammanblandning med enannan kvinna handlar dessutom många legender om Maria som den omvändasynderskan.
Men hennes anseende var högt just därför att hon ansågs ha omväntsig från sitt tidigare liv och flera franska kyrkor har slagits om attvara den plats där hennes jordiska lämningar bevarats. Till legendernakring detta helgon hör nämligen att hon efter Jesu död kom tillFrankrike där hon energiskt predikade kristendomen och omvände många.
Att Maria Magdalena var en i skaran kring Jesus är ostridigt. Detvar hon som gick till hans grav för att smörja hans lik med heligaoljor och där gjorde den chockartade upptäckten att han inte längrefanns där. Enligt Bibeln fick hon också beskedet av en ängel ellermöjligen också av Jesus själv att han uppstått från de döda. Det varhon som fick uppdraget att framföra detta budskap till de övrigalärjungarna, en så viktig uppgift att det är obegripligt att någondärefter kunnat hävda att endast män skulle få förkunna den kristnaläran.
Men i Bibeln är uppgifterna om henne så knapphändiga att legenderna helt fritt kunnat fyllas av fantasier.
De två gestalter i dramat kring korsfästelsen som egentligen mestfascinerat Harrison är Judas och Pontius Pilatus. Den förre därför atthans förräderi och senare ånger över vad han gjort tycks honom speglavad alla nästan människor i större eller mindre sammanhang gjort sigskyldiga till. Den senare därför han framstår som urtypen förämbetsmannen eller chefen som i sin ovilja att ge sig in i en konflikthandlar så helt fel.
Harrison följer de legender som under medeltiden utvecklats kringdessa gestalter och konstaterar att de blir alltmer fantastiska julängre tiden gått. Kring Pontius Pilatus har märkligt nog utvecklatsberättelser som helt friar honom från ansvaret för att ha dömt Jesustill döden. I stället berättar man att han omvänt sig till den kristnaläran och i vissa miljöer har han till och med helgonförklarats.
Några ursäkter för Judas förräderi har man däremot aldrig sökthitta. I stället är legenderna kring honom orgier i de straff han fårutstå. Hans värsta synd ska dock, enligt Harrison, ha varit att han isin ångest över vad han ställt till tog livet av sig. Därmed försvannalla möjligheter till försoning.
Märkligt nog tycks den näraliggande tanken att Judas inte alls varförrädare utan tvärtom handlade på Jesu uppdrag aldrig ha spelat någonroll. Det verkar annars helt tydligt att Jesus mycket medvetet söktekonfrontationen med det judiska höga rådet för att förverkliga gamlatestamentets profetior om hur Messias skulle plågas innan Gud till slutingrep på den yttersta dagen. Att Jesus trodde och predikade attdomedagen var omedelbart förestående är väl helt klart.
Någon gång kan man bli litet trött när Dick Harrison följerlegendernas vindlande utveckling genom århundradena. Men det hindrarinte att han skrivit en bitvis mycket fascinerande bok om gestalter somgenom alla tider fascinerat människorna i den kristna världen.