Pär Hansson är som bäst i sin nya diktsamling – hans femte – när han är som mest personlig. Visserligen verkar hela verket vara till stor del sprunget ur författarens bakgrund. Uppväxten i Västerbotten – författaren är från Vännäs – ställs mot hektiskt stadsliv, han lever i dag i Stockholm. Det är ett tema.
Dikterna från landsbygden har ett språkligt lugnare tempo. Stadsdikterna är till sin stil hetsigare, ofta är det korta fraser som rabblas. Form och innehåll möts i en många gånger lyckad förening.
Men det är när han skriver utifrån livet som småbarnsförälder, i ett här och nu, han kommer närmast läsaren. Han skriver öppenhjärtigt och i partierna om barn och familj med en tydlighet som inte präglar dikterna genomgående.
Allra enklast, och i mitt tycke mest angeläget, blir det i dikterna som skildrar hans mors sista tid i livet, och hennes död. Här finns en närhet som berör. Temat kring barn och föräldrar fördjupas.
De största frågorna möter enklaste vardag:
Mamma Berit är död
Jag var där så länge hon var vid medvetande. Jag var inte där när hon dog.
Det handlade om timmar.
Om jag hade löst en ombokningsbar biljett eller haft råd att köpa en ny tågbiljett, hade jag stannat längre då?