Anna Stake och Olov Tällström
Passagen, Linköpings konsthall
Pågår till 25/5
Undersökande ingenjörskap, associationsrik och naturnära skönhet präglar på något sätt Olov Tällströms och Anna Stakes utställning.
För ingenjörskapet står främst Olof med sina skapande maskiner. I entrén kan man se den torrnålsristande maskin som ger upphov till tryck av grafikblad med spontant formade rundlar.
Intill finns en kylkonstruktion som på en plåt låter motivet "Solnedgång" genomgå förvandlingar. På annan plats finns en sorts programmerad sandmaskin som formar skulpturala former. Och i videorummen kan vi fascineras av de fettklumpar som dunsar ner på ett löpande band och formas under sin färd. Om vi här associerar till vår övermättade fettkonsumtion i västvärlden, så kan vi samtidigt imponeras av alla de möjligheter som materialet utvecklar. Själv såg jag hur en fettklump formade sig till en plastiskt, skönt formad sjöjungfrufigur.
Märklig är "Den store badaren", där det uppåtstigande vattenflödet vänder när han vältrar sig ur bassängen. Kan det ha med de brutala utsugarna av världens naturresurser att göra?
Det jag mest imponeras av i Olov Tällströms skapande är kombinationen av nyfiket, undersökande, ingenjörskap och konstnärlig gestaltning. Det som behärskades av många konstnärer från renässansen till 1800-talet. Det kommer här främst till uttryck i "von Karmans virvelgata". Den skönt virvlande skulpturen bygger faktiskt på ett foto från von Karmans upptäckter inom vattenflödesdynamiken. Ett mäktigt möte mellan natur och kultur! Skön konst dessutom.
Anna Stake kompletterar Olovs alla upptäckter. Hon gör det med sina undersökande blyertsteckningar, där de olika celliknande cirklarna bildar olika sammansatta former. Det är ett sökande i en pågående process. Hon gör det med skönt formade och taktilt intalande bronsskulpturer i form av kommatecken. De som ger en paus i vårt ordflöde, och kanske leder till eftertänksamhet och ytterligare undersökningar av verkligheten.
Vidare utvecklar hon en fin associationsrik estetik med flera verk. I "Well, well, well" finns raffinerat formade upp-och-nedvända paraplyer som fångar in det livsviktiga vattnet. I "Dansaren" virvlar de nära inkännande händerna runt i ett ständigt sökande efter närhet och gemenskap. Skön är också snäckan i "Venus has left the building". Den liksom många andra skulpturer förstärks i sin naturnära verklighet med avtryck av vaxkakor.
Det här är en verklig höjdare bland Passagens utställningar med naturligt ljusinsläpp som omhuldar hallen.
I min recension av "Uppåt väggarna" på Alka avslutade jag med orden: "Detta som jag tror överträffar allt som jag upplevt under mina 25 år som konstkritiker." Det avsåg manifestationen att så många utställare från Östergötland exponerades vid samma tillfälle, och inget annat.
Lars-Ola Johansson