Hurdan kan man bli? Hur mycket kan man förändras av tillvarons omständigheter eller när konflikter och besvikelser tar över. Förvridna jag, förvrängd kommunikation? Men när är man egentligen "sig själv"? När är jag naturlig och "normal"?
Huvudrollen Anna i detta relationsdrama, söker efter normaltillståndet; balans, harmoni och vardaglighet. Men hennes sökande och längtan handlar om att bygga en fasad och hålla uppe ett ansikte utåt som inte får avslöja sin rädsla och sina brister.
I själva verket är det rädslan som driver, eller jagar henne. Den skapar en neurotisk och osäker gestalt som tappar bort riktning och förnuft.
Mannen Mats är förstås delaktig i denna problematik. Men han agerar i bakgrunden och är ofta tyst. Ibland är han den klarsynte men ofta en nästan lika förvirrad och tragisk figur som Anna.
Det är kvinnans perspektiv som leder berättelsen och Sanna Krepper har ett intensivt jobb med att både kommunicera direkt mot publiken i kommentarer kring det som utspelas, och att vara i sin nerviga och frustrerade rollgestalt.
Hon klarar detta växelspel bra och hon tolkar sin roll trovärdigt, med fin närvaro. Man blir ganska trött på henne och jag antar att det är avsiktligt. Hennes man förblir en mer anonym figur och detta gör ibland dramat lite problematiskt. Det uppstår en obalans i berättandet där helheten är oklar. Jag vill höra mer från mannen och förstå honom bättre.
Manus är på flera sätt inte så starkt. Den dramaturgiska tråden, som ska hålla uppe spänningen i spelet, är ganska tunn. Det är mycket som är förutsägbart och många uttryck och vändningar upprepas. Tjatigheten ger förstås en viss känsla av realism, men pjäsen hade vunnit på att förkortas och förtätas. Vardag och grå verklighet är svår att gestalta.
Även om vi här kommer nära en verklig problematik och ett vanligt trauma i svenska familjer idag, så blir spegelbilden ganska grådaskig eller urtvättad. Den spegel där jag i igenkännandet vill känna förståelse och uppleva en insikt.