P C Jersild: Ypsilon

Ofta hör man författare säga att personerna i den roman de skriver börjat leva sitt eget liv och själva styra handlingen. Vad händer dem då efter bokens sista sida?

Något av ett sådant projekt iscensätter P C Jersild i sin nya bok "Ypsilon", döpt efter berättaren i hans roman "En levande själ" (1980).

Vem vill inte veta vad det blev av Reine i "Barnens ö" (1976)? Eller hur byråkraten Lennart Siljebergs ("Grisjakten", 1968) liv efter sammanbrottet gestaltade sig?

Jersilds follow up-studie omfattar åtta eller nio (beror på hur man räknar) romangestalter ur böcker utgivna mellan 1968 och 2009, dvs ett sparsmakat urval ur denne produktive författares verk. Att ha läst dem i förväg är inget krav.

2000-talstypiska miljöer: rehabanläggning på Gran Canaria, Finlandsfärja, Kronobergshäktet, obduktionssal, finansdepartementet - "Sveriges heliga Kaba".

Reine återfinns som doktorand i filosofi, lika kreativt spekulativ som när han var tio år. Siljeberg har blivit präst och ondgör sig över sakernas tillstånd i svenska kyrkan.

Primus Svenssons ("Babels hus", 1978) son Bernt träffas som guru på ett hälsohem. Veterinären Evy Beck ("Djurdoktorn", 1973) levde med en kvinna som partner men är nu kund hos demensvården och känner inte igen vare sig sonen Erik eller författaren.

In real life är det som bekant mest slumpen som styr, medan en författare kan dela ut livsförlopp - och livsslut - i enlighet med sitt privilegium: "Att skriva är att välja".

Jersilds val av livsslut är en provkarta på sjukdomar: diabetes, MS, ALS, olika cancervarianter.

Förutom att vara en underfundig fiktion blir "Ypsilon" en sorts memoar över Jersilds författarliv och uppdrag, bl a i medicinsk-etiska rådet. Intrigen blir också en förevändning för att ventilera allehanda egna teorier och resonemang, från John Rawls rättvisebegrepp till humanitet kontra forskning och ekonomi

Jersild är känd förespråkare för att varje människa bör få äga sin egen död. Som debattör i dödshjälpsfrågan får han här ta konsekvenserna in absurdum av sitt ställningstagande. Medicinsk etik och rätten till en värdig död visar sig vara romanens röda tråd och olösliga dilemma.

Likaledes pågår här en skarp självrannsakan med författarrollen i fokus. Jersild anklagas av sina fiktiva figurer för att inte ta ansvar. Evys son Erik: "Du sitter där bakom din dator och tittar på medans det går åt helvete för dina figurer. Kall som en fisk. Bryr du dig verkligen om oss människor?"

Det krävs generösa doser av Jersilds fantasi och drastiska humor för att göra denna skickligt smidda romankonstruktion - inte ens science fiction-inslag saknas - både underhållande och allvarsmättat tänkvärd. Det är den i högsta grad.