KONST
En osalig ande, jagande irrbloss i sökandet efter sin sanna genius (skyddsande)? Så fel, så totalt galen är den uppfattningen om Nils Kreuger, vår stora målarprofil kring förra sekelskiftet, som visserligen flyttade positioner gång efter annan men knappast i blindo. Tvärtom utgjorde hans glidande mellan genrer och stilar en sorts eftertryck åt den självständighet som kom att prägla hela hans produktion.
Detta framgick av den timade utställningen på Waldemarsudde; den förstärks när östgötska konstpubliken nu får ta del av konstnärens livsverk, då Norrköpings konstmuseum tagit över. Jag är överväldigad.
Det är en utställning som får genomslag genom både sättet att presentera samlingen med dess varierade utbud och genom en mycket pedagogisk hängning.
Genom tre gallerier får vi vandra för att bekanta oss med Kreuger, följa hans utveckling, både som målare och inspiratör för sin samtid, alltifrån opponenttiden, bildandet av Konstnärsförbundet, Varbergsskolan tillsammans med Karl Nordström och Richard Bergh, Ölandsmålaren och Parisskildraren Kreuger, ja, även dragningen åt impressionismen, närmandet till van Gogh, Gauguin, Bonnard.
Det är en spännande vandring genom salarna, avslutad med både de nog så dråpliga historiska porträtten med deras heraldik och emblematik, samt sist men inte minst konstnärens arbeten som tecknare, grafiker och formgivare.