TVÅ KONSTNÄRER med ursprung i våra trakter ställer ut i Stockholm just nu.
Båda är målare och det är intressanta utställningar som står sig väl i den stenhårda Stockholmskonkurrensen.
Elin Källman går sista året på Konstakademin och gör nu slututställningen. En kaxigare show än den här såg man sällan. På ett foto av Elin Källman i utställningskatalogen står det: Ich bin Lola, und du?
Elin Källman har skapat ett alter ego åt sig. Lola kan alla åtbörderna som i populärkulturen förknippas med utåtriktad sexualitet: halvslutna ögon, blöta läppar, tungspetsen mot tänderna, negligéer, röda pumps och så vidare.
Hon spelar grällt på lättporrens klichéklaviatur. På utställningen bygger hon en hel miljö åt sin Lola med spetsförsedda lampor och tunga draperier.
Och så de stora målningarna. Starka färger. Punkigt tonläge. Det är ett rått och vridet måleri. Vulgaritetens alla slinkiga standardattribut prövas och varieras. Bakgrunder med plankstrykarmatissemönster, ofta litet tvetydiga i formspråket. Och stora färgfält i aggressiv intensitet.
I all krigsmålningen hittar hon ändå den flickkvinna som leker sin roll långt ifrån utmärkt svensk smak. Hon kastar förtjust gubblicken tillbaka rakt i ansiktet på betraktaren. Utan feministisk pekpinne, men med en snärt som inte är att leka med.
Thomas Edetun gick ut Konstakademin för drygt tio år sedan och är nu utan tvekan en av våra ledande målare. Han visar nu nya målningar på galleri Argo på Östermalmsgatan.
På en vägg sitter en serie målningar som är den starkaste målerisvit jag sett på länge.
Mot stora bakgrundsfärgfält ser man arkitektur och rum. Det är koloristiskt både originellt och fullgånget.
Målningarna blir sorgsna av dov stillhet och en öronbedövande ensamhet. Liksom hans landskap är husen och rummen folktomma. Ändå är människan så påtagligt närvarande. Det är hon som ser, har byggt, nyss varit där eller som strax ska komma in.
Det är tomt och ödsligt, som i en Hoppermålning. Men där ruvar stor förväntan.
Han visar flera målningar med döden som tema.
På en ser vi en väg som slingrar sig in bakom det okändas krök. Över målningen står "The end", precis som när filmen är slut.
När han gjorde en målning på samma tema för några år sedan blickade vi mot ett böcklinskt landskap utan någonting bakom.
Den nya, vacker som en gråvädershill, känns mera hoppfull, mulenheten till trots.
Och hans måleri är imponerande. Det finns inte en schablonartad yta eller en standardnyans.
Den här utställningen bekräftar Thomas Edetuns ställning som en av de viktiga samtidsmålarna.