Östgötakonstnären Oskar Lindvall brukar med vällust punktera hycklande ideal och uppblåsthet. Det märktes framför allt på hans förra utställning 2014 på Skådebanan. Politisk vass satir och brant komik. Partiledare, kungahus och påve fick smaka på ordentliga kängor och avslöjande punkteringar.
På den här nya utställningen syns kanske inte denna hållning alldeles direkt. I stället för digitala printcollage överraskar Lindvall med dominans av stora målningar i blandteknik. Men de är också bra och effektivt gjorda. De är täta, kompakta och energiladdade. Enkla grundformer i varma, schatterande färger och med korta titlar.
Den finurliga dubbeltydigheten uppenbarar sig efter hand. Målningen ”Triangel” är rena gåtan med sina organiskt röda former. ”Rot” likaså. Och figuren som säger ”Hej” ser mest ut som en naivistisk parafras på Munchs skriet. Flugsmällan heter kort och gott ”Smäll”. Det bollrunda huvudet ”Emo” med tungan ut och knipöga är som klippt ur en barnbok med värme och charm.
Ett par tydliga ledtrådar har konstnären lämnat i de två första C-printversionerna: ”Goda vanor” och ”Dåliga vanor”. Rolig drift med samhällets präktiga uppfostringsmetoder med motionsgymnastik och ökad lönsamhet. Dess motsats är förstås folk som försover sig efter sena festnätter etc.
Oskar Lindvall förvaltar och utvecklar det bästa av 1960-talets satiriska och kritiska bildtradition med konstnärer som Christer Themptander, Lars Hillersberg, Lena Svedberg, Ulf Rahmberg, Carl Johan De Geer, Kjartan Slettemark m.fl.
Hurra för Oskar Lindvall! Hans bildspråk och humoristiskt kritiska gärning behövs nu mer än någonsin. PK-maffian måste ständigt rådbråkas och trögflytande självklarheter häcklas med vällustigt skarpa bildsnitt.
