20-åriga Rasa bor på landsbygden i ett vinterskitigt Skåne, långt från Österlen-mys och flärdfulla arkitektoniska skrytbyggen. Här finns bara en underklass som likt Rasa jobbar på fabrik och sällan lämnar orten. Rasa och hennes pappa kommer ursprungligen från forna Jugoslavien och på många sätt har de det ganska bra. De älskar varandra, har en stark gemenskap med sina vänner och Rasa bygger sin identitet på att vara ett riktigt ess på jobbet. Ingen kan packa grönsaker lika snabbt som hon. Men den ekonomiska krisen lämnar ingen oberörd och när fabriken måste rationalisera förlorar Rasa sin anställning.
Nermina Lucac är verkligen ett fynd. Den kaxiga, snabbpratande, ständigt kämpande Rasa blir i hennes fullkomligt realistiska gestaltning en riktig hjältinna. Det säger egentligen mer om resten av filmvärldens alla kvinnoporträtt att det kan vara så här uppfriskande att möta en egentligen helt vanlig tjej, vars öde får handla om något annat än kärleksproblem, sexuella övergrepp eller något utseenderelaterat. Faktum är att Rasa verkar skita fullständigt i vad folk tycker och tänker om henne och bara det känns så omskakande att man nästan baxnar.
Långfilmsdebuterande Gabriela Pichler tillhör den nya generationen svenska regissörer som just nu bjuder på angelägna, välgjorda och egensinniga filmer, som berikar filmlandskapet. "Äta sova dö" tål att jämföras med både Bo Widerberg, Andrea Arnold och bröderna Dardenne och deras socialrealistiska kommentarer till en värld där klass och kamp är vitala ingredienser. För mig saknas dock en ytterligare dramatisk dimension för att ge ett toppbetyg. Samtidigt som jag applåderar det faktum att Rasa aldrig blir ett offer så innebär bristen på genuin oro för hennes del också att filmen tappar lite i angelägenhetsgrad. Även om den gemenskap som hon finner sin trygghet i krackelerar, är det tydligt att Rasa är en fighter som kommer att landa med fötterna upp. (TT Spektra)