Några ord kan stå som rubriker om vi ska sammanfatta innehållet i de nio novellerna i Oline Stigs samling. Vi har otrohet - som i Himmelsk välsignelse och där den i sig verkar kunna lösa både en jobbig situation tillsammans med familjefriden, eller som i Ockuperat land där det handlar om att bryta mot konsensus på jobbet där alla gaddar ihop sig mot en illa omtyckt chef. Vi finner också sanning och ärlighet, där det i Mamma, pappa, barn får konsekvenser ingen kunnat förutse, samma sak som i Villa Veritá - en italiensk villa med betydelsen i själva namnet och där sanningen likaväl kan tas för hämnd. Att ge igen dyker också upp i La vie en rose - i det fallet en variant där huvudpersonen låter en dragspelande gatumusikant plåga ett offer med låten från novelltiteln, liksom i Striptease där den nu alkoholiserade huvudpersonen på ett högst påtagligt vis nästlar sig in i en före detta väns familjeliv. Och så givetvis som alltid närvarande, kärlek: i en förvirrad form, i komplicerad form och som självbedrägeri, som i Gudarnas förbannelse där en äldre konstnär blir tillsammans med en ung och vacker kvinna.
Berättelserna kretsar kring huvudtemat, att gå över gränsen, att bryta tabun, göra fel, när masken kastas eller maktförskjutningar sker på oväntat vis - på sätt och vis en katalog över moraliskt handlande eller dess motsats, om gott och ont. Tre noveller höjer sig över de andra i samlingen. Det är Fåglarna i Reims med en 17-årig studerande svensk tjej som huvudperson i Frankrike och den lågmälda skildringen av hennes, samtidigt självreflekterande och klarsynta, möte med två mycket olika män i något slags triangeldrama. Jag tycker också mycket om familjedramat Sanning och konsekvens liksom den febriga och alkoholdränkta hämndskildringen Striptease. Så det är en bok väl värd att rekommendera. Samtidigt önskar man att resten höll samma höga nivå som de tre ovan nämnda, de lämnar mersmak efter Oline Stigs skickligaste handlag, skriva kan hon.