Hans bästa tid är nu. Efter ett år fyllt av arbetsglädje och kreativitet redovisar Lars Hoffsten resultatet i en imponerande utställning, skapad i samverkan med kuratorn Christina Wassberg. Motivfloran är rik. Här blandas figurativt med abstraktion utan att det uppstår någon dissonans. Furiösa färgflöden över generösa dukar varieras med intima och skissartade alster, ett slags spirituella epigram i det lilla formatet.
Stilmässigt är skalan också bred och inspiratörerna både historiska och aktuella. Referenser till Rembrandt via Duchamp landar hos husguden Coltrane, saxofonvirtuosen, som tillägnas den magnifika ljusdunkelmålningen "Roll call".
Mångsidigheten hos konstnären borde hota helhetsbilden men gör det inte. Harmonin dominerar, och där den störs letar sig ögat in mot måhända undermedvetna beröringspunkter. Döden är alltid närvarande i Hoffstens måleri, men mortaliteten balanseras mot myter och klassiska klichéer, typ "Flickan och döden". Konstvetenskapliga modebegrepp, som relationell estetik, borde också vara tillämpliga, men viktigast för honom är att betona relationer, genomgående tema i målningarna.
Tidigare var han nog lite mer realistisk; nu vågar han arbeta med upplösning av formerna, även om rummet alltid är viktigt. Den filosofiska hållningen genomsyrar det mesta hos denne kontemplative konstnär. Dervischerna som dansar sig till trans, liksom magiker, andebesvärjare och schamaner, har ständig aktualitet i den ofta seriella framställningen, där ett ursprungligt grundtema kan leda till de mest överraskande utvikelser.
I detta arbete finns inget förutsägbart. Allt präglas emellertid av en sorts innerlighet och ödmjukhet inför konsten och dess gränslösa universum. Något som genomsyrar hela denna märkliga utställning, värd att ses av många.