Den danske filmskaparen Thomas Vinterberg väjer inte för svåra ämnen. I debutfilmen "Festen" från 1998 förvandlas ett högborgerligt 60-årskalas till en kväll då smärtsamma sanningar kommer upp till ytan, när patriarken Helge avslöjas som pedofil av sin egen son.
I nya "Jakten" är Vinterberg tillbaka i samma tematik, men nu har han vänt på perspektivet. Här är det förskolläraren Lucas som får se hela sitt liv raseras, när han blir falskt anklagad för att ha förgripit sig på en femårig flicka.
Mads Mikkelsen spelar Lucas, som bor i en liten dansk stad där alla känner alla. Han är en av grabbarna i jaktlaget, tillsammans med bästa vännen Theo (Thomas Bo Larsen), och filmen tar sin början i nakenbad och varm, manlig gemenskap. Desto hårdare blir fallet när Theos lilla dotter Klara (Annika Wedderkopp) antyder att hon har sett Lucas penis (triggad av porrbilder på sin brors surfplatta). Och ju fler oroliga frågor hon får desto yvigare blir hennes fantasier. Snart tror hon på dem själv, tillsammans med resten av byn.
Det låter ju dystert så det räcker och blir över, men Thomas Vinterberg har en energi i sitt berättande som gör Jakten till en tät och oerhört fängslande film. Mikkelsen är strålande som Lucas, en stillsam man som möter lögnerna med tystnad, i ett slags stum panik över situationen som han har hamnat i.
"Jakten" är en film som dröjer sig kvar, och som ställer fler frågor än vad den erbjuder svar. Den får mig att fundera på vår syn på barn som sanningsvittnen, på misstänkliggörandet av män som jobbar inom barnomsorgen (där fegar dock Vinterberg eftersom hans Lucas inte frivilligt har valt sitt jobb) och på hur människans flockbeteende kan få fasansfulla konsekvenser.
Och samtidigt som det är lätt att identifiera sig med Lucas, så är det ännu lättare att förstå dem som till varje pris vill skydda sina barn. Svårare än så kan det knappast bli. (TT Spekta)