Satsningen är helhjärtad, och mycket talangfull. Återigen har Ydre Riskteater tagit tjuren vid hornen - och ett stadigt kliv framåt.
Inte för att förringa utmärkta produktioner som "West Side Story" och "Cabaret". Men valet av hippiemusikalen "Hair" har landat så obehindrat lustfyllt hos de unga, till största delen lokalt förankrade, aktörer som stått till regissören Andreas Nilssons och koreografen Johan Klarbrants omsorgsfulla och idérika förfogande, att jag oreserverat vill utbrista: Wow!
SmittandeKalla det en recensents spontankapitulation inför tidlös Love, Peace and Understanding, men en så kraftfullt smittande insats av samtliga inblandade, oavsett ålder och erfarenhet, och som gällde det själva livet (vilket det ju faktiskt gör!), är inte bara oemotståndlig. Den säger också allt om vikten och behovet av konstnärligt och kvalitetssäkrat skapande.
Ensemblen rör sig nästan oavbrutet, sjunger och dansar medryckande och sammansvetsat; från den stensäkra orkesterns inledande "Aquarius" till "Let the sunshine in". Hippiekläder (eller brist på), svallande hår, softade haschslingor, Vietnamkrigsdemonstrationer och antirasism pushar för ett gladrebelliskt livsbejakande kärleksbudskap.
Hjärtat klapparSom kontrast: Vilsenhet, existentiell vånda, snedtänd drogångest och slutligen, en alltid lika uppslitande sorgemarsch mot döden.
Claude, den oskuldsfullt drömmande lantisen med inkallelseordern brännande i fickan sjungs ypperligt fram av Rasmus Mononen. Medan hans nyvunna hippievänner tolkas begåvat och läckert av bland andra Amanda Nilsson, Sofie Rääf, Fred Kalulanga, Albin Forsell och Cecilia Blomberg.
Lyser helgjutet gör Ashkan Ghods som Berger med sitt betvingande credo: "Jag har liv".
Milos Formans filmatisering knep en gång mitt hjärta; för Ydres "Hair" låter jag det klappa dubbelt.
"Hair" spelas på Kulturverkstan i Österbymo 26, 27 och 28 oktober. Musikalen fortsätter sedan varannan helg till och med 9 december.