Många gånger under mitt vuxna liv har jag uppskattat vackra, stickade plagg. Den typ av stickning som nu visas i Slöjdgalleriet har jag dock inte träffat på tidigare. Koppartråd, järntråd, silvertråd, lin, ingår i konstellationer där skapandeprocessen framstår som något av en gåta. Men det handlar, egendomligt nog, om stickning. Svårt att fatta det så länge man inte sett Isabelle in action.
Den som då och då reflekterar över den där zonen som låter konst och konsthantverk mötas, kan passa på att se utställningen. För mig handlar det huvudsakligen om konstuttryck, även om de åstadkommits via den gamla sticktekniken. Men gränsdragningar av den sorten har ofta ingen större relevans. Om det inte är så att vissa skapelser borde betraktas som konst. Och så är det i det här fallet.
Isabelle Hällsjös skulpturala objekt är laddade med en stillsam energi; stillsam på ytan eftersom de ser ut att vilket ögonblick som helst kunna transformera sig till något annat, eller börja förflytta sig genom hyperfrekventa vibrationer. De här intrycken ligger kanske närmast hos de verk som är framställda av koppartråd, men det gäller även flera andra.
Att utställningen heter ”Nära hav” är logiskt. Många objekt ser ut att under lång tid ha formats av havet självt, likt organismer som förankrats på havsbottnen och lärt sig andas i takt med havets rytm. Varje objekt är tillverkat av en enda lång tråd, vilket förstärker känslan av att det vuxit till sig i långsam takt. Samtliga skapelser ger sken av att vara både fragila och oförstörbara, sammansatta och enkla, slumrande men registrerande.