Hörde ni också Obamas segertal i onsdags morse. Jag hade inte alls tänkt att lyssna på hela, men fastnade framför morgonteven, kände hjärtat svälla och kom för sent till jobbet.
Men vad är det han gör som talare, vilka retoriska knep använder han?
Jag har gått igenom talet igen både i skrift och på film och blev nästan förvånad.
Retoriska frågor? Inte en enda.
Bildspråk? Väldigt lite. Inga liknelser alls och bara några få självklara metaforer som när han tackar alla kampanjarbetarna för att de har "trott hela vägen, över varje kulle, genom varje dal. Ni bar mig hela vägen". Enkelt, men effektivt. Det är inte HAN som gjort det, utan DE.
Humor? Ett enda skämt på över 20 minuter. Just när han är nära att bli FÖR hjärtknipande i sin offentliga kärleksförklaring till frun Michelle och de två döttrarna, kommer skämtet. Det är om familjens hund i Vita huset, den busiga vattenhunden Bo. EN hund är tillräckligt, säger Obama och får ett förvånat skratt av publiken. Skickligt.
Känslor? Ja, massor, hela talet är känslor, inte fakta. Det är ju heller inget informationsmöte, utan ett inspirations- och tacktal.
Så vad gör han?
Jo, det han använder genomgående är upprepningar. Massor av upprepningar, enligt Martin Luther King-modellen "I have a dream", som han sa åtta gånger i sitt berömda tal 1963. Det kallas anafor.
Här ett snyggt tre-tal: "That´s why we do this. That´s what politics can be. That´s why elections matter".
Direkt följt av den form av upprepning som kallas parallellism, alltså att man säger samma sak med olika ord: "It´s not small, it´s big. It´s important".
Obama är upprepningarnas mästare, det är det som är så snyggt, trots floskelvarning bland alla stora ord.
Han har också några huvudbudskap som han hela tiden håller sig till och återkommer till:
# Det gamla slagordet "change" går ju knappast att ha för en sittande president. Det är ersatt av "forward". hela talet är pepprat med "go forward" eller "move forward".
# Framåt är ju inte särskilt konkret som politiskt budskap och jag blev själv överraskad av att talet är så abstrakt. Ett gott retorikråd är annars att använda konkreta ord hellre än abstrakta. Obama gödslar med begrepp som hans gamla valvinnare "hopp", dessutom "drömmar", "spirit", "frihet", "tro på"och "familj", även bildligt om den "amerikanska familjen".
# Enighet, koncensus, hela talet vinkar av utsträckta händer. Obama tackar inte bara sin motståndare Mitt Romney utan hela hans familj, även alla som röstat, oavsett vem de röstat på. Han ser fram emot att sitta ner med "governor Romney och prata om hur vi kan arbeta tillsammans för att flytta det här landet framåt". Där kom det igen - "move this country forward". Och det efter vad som kallats den bittraste och smutsigaste valkampen hittills.
Visst är det konstigt att alla dessa abstraktioner kan kännas så inspirerande.
Det är för att han fyller dem med innehåll, ändå.
Ett enda konkret exempel finns med, och det är valt med stor omsorg. Det är när Obama berättar om pappan i Mentor, Ohio, vars 8-åriga dotter drabbats av leukemi. Hade inte nya sjukvårdsreformen funnits hade de inte haft råd med fortsatt behandling.
Lägg märke till att orten nämns. Och åldern. Så förklarar man en sjukvårdsreform, konkret och drabbande.
Och så talets absoluta höjdpunkt, det sparar han förstås till slutet. Inte allra sist, men på slutet. En klockren uppräkning, sagd med stegrande intensitet:
"It doesn´t matter whether you´re black or white or Hispanic or Asian or Native American or young or old or rich or poor, able, disabled, gay or straight, you can make it here in America if you´re willing to try."
Man kan ju inte låta bli att undra hur det andra talet var. Förlorartalet som naturligtvis låg färdigt och var väl inövat det också.
Jag är mycket glad att det blev segertalet.
Hela Obamas tal finns att läsa (på engelska) här:
http://www.reuters.com/article/2012/11/07/us-usa-campaign-obama-speech